”EU har skapat fred på din kontinent. Efter århundraden av krig och elände kunde vi, de europeiska länderna, skapa fred på vår kontinent. EU har fått Nobels fredspris.” Så skriver Liberalerna överst i sin tiopunktslista över ”varför EU är bra för dig” på sin hemsida. Det är förstås ett problematiskt påstående, inte bara för att de råkar ”glömma bort” till exempel kriget på Balkan under 90-talet och Rysslands invasion av Krim (kanske tycker de inte att de länderna ska räknas till den europeiska kontinenten?) men också för att hela premissen att EU är ett fredsprojekt inte stämmer.

EU skapades som bekant som en kol- och stålunion mellan Frankrike, Italien, Västtyskland och Beneluxländerna och det är frihandeln snarare än freden som alltid har varit unionens kärna. Och även om freden har varit någorlunda stabil i Västeuropa de senaste sjuttio åren har EU knappast varit någon garant för fred på andra håll i världen. Tvärtom, faktiskt.

Trots att många EU-ledare gärna kritiserar Turkiets president Recep Tayyip Erdogan så drar vi oss inte för att betala honom stora summor för att han ska se till så att flyktingarna hålls borta från Europa. En stor del av dessa pengar har gått till militär utrustning som Turkiet använt för att stoppa och i vissa fall också beskjuta flyktingar som försöker ta sig in i landet.

I veckan lämnade också flera framstående jurister in ett dokument till Internationella brottsmålsdomstolen där de anklagar EU för brott mot mänskligheten. De pekar bland annat på att EU med flit har låtit offra livet på migranter på Medelhavet, endast för att avskräcka andra från att söka skydd i Europa. Detta, menar författarna, har skett genom att man valde att avsluta den framgångsrika italienska livräddningsinsatsen Mare Nostrum trots att man visste att det skulle leda till fler dödsfall. Istället har den ersatts av Frontexinsatsen Operation Triton, vars fokus är på gränsskydd – inte att rädda liv. EU anklagas också för att sedan 2014 bidragit till att ”orsaka tusentals människors död varje år, tvinga tiotusentals människor tillbaka till Libyen med följder som mord, utvisning, fängelse, förföljelse, tortyr, våldtäkt och annan omänsklig behandling.”

Libyen är alltså ännu ett land som EU har slutit ett avtal med. På samma sätt som avtalet med Turkiet går det ut på att de som mot alla odds lyckas ta sig in Europa ska skickas tillbaka, trots att man är väl medveten om att de flyktingar som återvänder till Libyen i många fall placeras i fångläger som präglas av förtryck och systematiska övergrepp. En del säljs som slavar, något som bland andra Amnesty har lyft fram i en rapport.  

Förutom freden är det ofta den fria rörligheten som brukar lyftas fram av EU-vänner, men det är en fri rörlighet som i första hand rör varor och tjänster, inte människor och framför allt inte människor som är födda utanför EU. För dessa har EU istället blivit ett hinder, en gigantisk mur som många dör när de försöker klättra över.

Krig med pansarvagnar och skyttegravar i Västeuropa må höra dåtiden till. Men vad EU har gjort är att flytta konflikten någon annanstans, lite som när vi förlägger produktionen av textilier och elektronik till låglöneländer. Dagens krig äger rum på Medelhavet och vid gränsövergångarna. Det är där liv offras, men eftersom det inte händer i vårt närområde behöver vi inte se det och på så sätt kan Liberalerna och andra EU-vänner fortsätta sprida sin falska bild av EU som ett fredsprojekt, trots att verkligheten säger något helt annat.