Förvirring. Så kanske vi bäst kan sammanfatta resultatet efter EU-valet. Precis som efter riksdagsvalet är det svårt att riktigt veta vad en ska känna.
Å ena sidan: de främlingsfientliga partierna fortsätter att gå framåt och blir störst i bland annat Österrike, Ungern, Polen, Italien och Frankrike. Även i Sverige ökar Sverigedemokraterna jämfört med förra EU-valet (fast backar i jämförelse med riksdagsvalet). Samtidigt blir ökningen för de främlingsfientliga krafterna sett över hela Europa ändå inte fullt så stor som många hade befarat. Totalt ser det ut som att de tre grupperna som de är uppdelade på kommer öka från 155 till 172 mandat, det är illa, men det är ändå väldigt långt ifrån 250 mandat som en del trodde att de skulle nå upp till.

Å andra sidan: de gröna partierna går framåt i väldigt många länder, bland annat Tyskland och Finland (där de blir näst största parti), Frankrike, Storbritannien, Irland och Österrike. I Sverige minskar Miljöpartiet jämfört med förra EU-valet, men ökar i jämförelse med senaste riksdagsvalet. Frågan är ändå om framgångarna för de gröna partierna räcker för att driva på för den ambitiösa klimatpolitik som måste ske nu. Risken är stor att de grönas förslag kommer bromsas av de högerpopulistiska och konservativa krafterna.

När det gäller chansen att skapa ett mer öppet och flyktingvänligt Europa ser det tyvärr kanske mörkare ut än någonsin. För det första för att de rent rasistiska partierna går framåt så mycket, men vi ska inte heller glömma att ledarna för både En Marché i Frankrike och CDU i Tyskland vill se hårdare gränsbevakningar och mer resurser till Frontex. Oavsett vilken koalition som blir den största kan vi alltså vara ganska säkra på att murarna till Fort Europa kommer växa sig högre och att vi tyvärr inte har sett den sista båten sjunka på Medelhavet.

Ytterligare en besvikelse, om än en väntad sådan, är att de mer radikala partierna som Feministiskt initiativ och Partiet Vändpunkt hamnade en bra bit under en procent och därmed var långt från att komma in i parlamentet. Trots detta var Fi:s Gudrun Schyman som vanligt långt ifrån uppgiven när hon intervjuades i valvakan. Istället för att sörja det förlorade mandatet pratade hon om att det är dags att kavla upp ärmarna och jobba ännu hårdare än tidigare. Och ungefär så är det nog som vi alla måste tänka. Klimatrörelsen det senaste året är ett fantastiskt exempel på att det verkligen går att mobilisera massor av människor och sätta tryck underifrån på de politiska ledarna. Men det räcker inte. Vi behöver liknande massrörelser mot rasisterna, mot abortmotståndarna, mot försvarsivrarna och mot alla dem som vill upprätthålla de ekonomiska klyftorna. Det räcker inte med en Greta Thunberg, vi behöver många tusen.

För även om söndagens val inte gick så bra så är också denna dag en valdag, och i morgon, och dagen efter det… Det är aldrig för sent att välja medmänsklighet framför främlingsfientlighet, det är aldrig för sent att välja värnande om kommande generationer framför kortsiktigt egenintresse och det är aldrig för sent att välja att vara en del av den förändring du vill se istället för att bara stå och se på. Valet är ditt, även denna dag.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.