DEBATT Ett av de mest konstruktiva inläggen om hur den grönalternativa strömningen ska kunna skaffa ökat inflytande över politiken gjordes av ordföranden i minipartiet Enhet, Vitek Ronovsky (Syre nr 14/2019). Han pläderar för samverkan istället för nya minipartier, men kritiserar det svenska valsystemet. Jo, jämfört med många andra länder där både småpartiers rättigheter i val och i massmedia är rättvisare reglerat, släpar Sverige efter. På besök i Marocko nyligen gjorde jag enminutsintervjuer med tre tv-kanaler, inte för att jag ansågs som hett nyhetsstoff utan för att Gröna vänstern med en parlamentsledamot har laglig rätt till ett visst antal kortinslag i alla tv-kanaler.

Förr kunde partier samarbeta i valkarteller med gemensam beteckning ovanför sina partinamn. I dag måste alla röster som ska summeras gå till listor med ett enda gemensamt namn. Detta omöjliggör dock inte listsamverkan, förutsatt att samverkande partier kan enas om ett listnamn. Därutöver kan varje parti ha egen lista och efter varje personnamn skriva ut till exempel miljöpartist, vändpunktare, enhetspartist, etcetera. De flesta väljare skulle begripa att deras röst i första hand skulle gå till deras förstahandsparti. Men i andra hand, liksom ”överskottsröster”, skulle de stödja något annat av samverkanspartierna.

Vilka är problemen?

1. Att partier som på egen hand klarar fyraprocentsspärren knappast vill delta, alltså för närvarande knappast V. Med nuvarande opinionssiffror skulle bara MP av riksdagspartierna var aktuellt. Men också Fi, Piratpartiet och en rad andra mer eller mindre kända minipartier, typ Enhet med flera.

2. Också den gemensamma partibeteckningen kan vålla problem. Den ska inte gynna något av samverkanspartierna men inte vara helt menlös. Kanske Uppbrott, Nystart eller dylikt.

3. Ett tredje problem kan vara att fienderna kommer att leta efter ”konstigheter” i alla samverkanspartiernas program och utspel som något annat samverkansparti ogillar. Men kunde Alliansen överleva och regera under två valperioder trots en hel del programmatiska motstridigheter borde en grönalternativ samverkan kunna hantera en sådan sak.
Erfarenheterna från en rad andra länder är att lyckad progressiv partiförnyelse kommer via samverkan, inte via splittring och sekterism (Podemos, Syriza). Efter EU-valet är det dags för alla som seriöst vill trygga en grönalternativ medverkan i riksdagen att samlas för att förbereda en valteknisk samverkan med gemensam listbeteckning men olika partilistor i valet 2022.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.