När Transportstyrelsen den 11 april kommunicerade ut att det svenska flygandet äntligen ”minskar” (nedgången är inte jättestor och det återstår väl att se om den håller i sig) är det efter en lång debatt med fokus på att vi som människor måste ställa om. En debatt med fokus på individuella val. Att debatten handlar om vårt flygande, våra matvanor och vårt bilåkande är rimligt. I fjol gavs vi ungefär tio år att halvera våra utsläpp om vi ska ha någon chans att komma under 1,5-gradersmålet och den halveringen kan, kommer, inte lösa sig med bara politiska förändringar. Vi behöver ändra hur vi väljer att leva våra liv.

Men när klimatfrågan överordnas annat ställs vi också inför nya typer av frågor. Det har dykt upp en debatt om vilka livsstilsval som är mest avgörande för klimatet. Är det verkligen att sopsortera, använda lågenergilampor och ta med en tygkasse när man handlar? Att tygkassen inte gör större skillnad för våra personliga utsläpp om vi sen åker till Thailand säger sig självt. Sannolikheten för att man avstår från Thailandsresor är nog rätt mycket större bland dem som är noga med sopsorteringen, men det är klart att det ena är mindre än det andra. Hanne Kjöller drar det resonemanget in absurdum när hon snappar upp forskning från bland annat Lunds universitet, som visar att det viktigaste enskilda valet vi kan göra är att avstå från det där barnet vi vill ha.

Faktum är att om man ska tro forskarna Kimberly Nicholas och Seth Wynes motsvarar att sätta ännu ett barn till världen ungefär 58,6 ton koldioxid per år, och då framstår den där resan till Thailand (cirka 2 ton) som synnerligen småskalig. Hanne Kjöller menar att antingen måste vi släppa pressen mot de val som orsakar utsläpp eller så måste vi acceptera att valet att skaffa barn granskas på samma sätt (som om barn vore samma sak som en flashig bil).

Problemen med resonemangen är flera. Vi kan börja med att slå fast att barn inte är vare sig bilar eller Thailandsresor. Tvärtom är kommande generationer för många av oss en av de absolut viktigaste orsakerna till att ställa om. Dessutom drivs frågan framåt av just ungdomar som Greta Thunberg. Men även om vi skulle acceptera frågeställningen måste vi ifrågasätta studiens relevans. Barnets utsläpp beräknas utifrån premisserna att hen kommer släppa ut som genomsnittsinvånaren i EU i dag och att hen dessutom kommer få lika många barn som genomsnittsinvånaren i dag. Där din del av påverkan anses minska i takt med att dina gener späds ut (halva ditt barns utsläpp, en fjärdedel av ditt barnbarns och så vidare).

Att på det viset beräkna din andel genetisk skuld till alla kommande generationers utsläpp (under förutsättning att de släpper ut som i dag) är förvisso en underhållande matteuppgift väl värd att uppmärksamma, men inte speciellt avgörande för oss som behöver minska vår egen påverkan. Eventuella utsläpp om 80 år kan rimligen inte bedömas med samma måttstock som utsläpp i dag. Att avstå från att få barn men leva sitt liv normalt kommer så klart inte leda till någon halvering av utsläppen de närmsta tio åren (inte ens om man egentligen hade tänkt sig ha en fembarnsfamilj och alltså sparar in cirka 300 ton om året).

När Hanne Kjöller i slutet av sin ledare skriver ”Men bevare mig för klimatdebattörer som pekar ett föraktfullt indignerat darrande finger mot flygresenärer samtidigt som de sätter ännu en unge till världen” sätter hon också fingret på nästa problem med hennes, och forskarnas, resonemang. De siffror hon redovisar bygger på att barnen och barnbarnen skulle ha samma utsläpp som vi har i dag. Men de personer Hanne vill slippa är näppeligen några genomsnittsinvånare och om det är något vi vet om framtiden så är det med absolut säkerhet att utsläppen i morgon inte kommer kunna vara samma som de utsläpp vi har i dag. Vår generation är den sista som har haft råd att tro att man kan leva utan hänsyn till klimatet, och tiden börjar komma ikapp oss.

Frågan om barn i en hårt befolkad värld är inte helt lätt, den är absolut inte ny, men helt klart vet vi att den förtjänar större respekt än att promotas som ”det enskilt viktigaste livsstilsvalet du kan göra för klimatet”. Ändrar du din livsstil följer kommande generationer efter. Men gör du det inte, då spelar det ingen roll hur många barn du inte får. De som lever kvar tvingas bära dina konsekvenser.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.