DEBATT Inspirerade av Greta Thunberg har klimatstrejker spridits runt om i världen. Det ger en fantastisk grund för att skapa samtal om hur vi hittar ett nytt och hållbart sätt att leva tillsammans. Vår viktigaste uppgift är nu att se till att det här leder till långsiktig organisering. Rörelsen behöver tas hem till våra lokalsamhällen, långt utanför storstäderna. Där behöver vi skapa alternativ som för oss närmare ett hållbart sätt att leva tillsammans, samtidigt som vi ställer krav på politikerna. 

Hilda Gustavsson är 19 år och bor i Eksjö. När klimatstrejkerna spreds över landet var den närmaste strejken i Jönköping. Men en rörelse för hållbarhet måste bryta med storstadscentreringen. Därför tog Hilda klimatstrejken till Eksjö. Den första fredagen varje månad uppmanar hon till strejk utanför stadshuset och antalet personer som slutit upp har ökat från gång till gång. Med hjälp av Tillsammans Eksjö formulerade hon ett antal medborgarförslag med konkreta lösningar som politikerna nu ska ta ställning till. Envisheten och det ökande intresset bland Eksjöborna har nu resulterat i ett eget nätverk, Klimatgruppen, som kommer fortsätta att organisera människor för att ta kampen ut i vårt lokalsamhälle.

Ofta framställs en motsättning mellan det lokala vi kan göra i vår vardag och de storskaliga politiska lösningar som krävs. Klimatstrejkerna visar att det är en falsk motsättning. I Eksjö har klimatstrejken lett till att fler uppmärksammat hur det ser ut i just Eksjö kommun. Kontakter har knutits med lokala politiker, organisationer och föreningar, där samtal har påbörjats och en riktig diskussion om vad man verkligen kan göra lokalt kommit igång. 

Under Earth Hour den 30/3 genomfördes ett fackeltåg i Eksjö och den nya Klimatgruppen höll även i ett klimatsmart café. Där fanns information om hur man själv kan agera för att minska sitt klimatavtryck, komma med egna förslag till aktiviteter, medborgarförslag och hur man ska fortsätta påverka samhället och politiker.

Eksjö har också planer på en ”gör-det-själv-verkstad” för cyklar, där man knyter samman det med studiecirklar i både trafikvett, hållbarhet och återbruk av delar. 

Lokalsamhällesorganisering för Tillsammanshållbarhet kan både göra konkret förändring lokalt och samtidigt ställa politiska krav. Det går att organisera sig lokalt för att fixa klädbytardagar för att motverka överkonsumtion, reparationsverkstäder för att motverka köp-och-släng-samhället, gemensam odling för mer närproducerat, byggprojekt för energisnåla bostäder som vanligt folk har råd med. De mötesplatser vi skapar ger oss en grund för att tillsammans ställa krav om till exempel miljövänligare och utbyggd kollektivtrafik, mer förnyelsebar energi, högre skatter på flyg och kött samt bättre möjlighet att åka tåg. 

Tillsammanshållbarhet hänger ihop med jämlikhet. I Eksjö märkte klimatstrejkarna snart att elever som hade det svårt i skolan hade svårare att delta i strejken. Det mönstret återfinns i hela rörelsen. Det är de som har det ganska okej som driver på arbetet för hållbarhet. Men det är de fattiga och det med sämst villkor som får betala det högsta priset för klimatförändringarna. Tillsammanshållbarhet kan aldrig lämna de mest utsatta utanför. 

Klimatförändringarna är ett resultat av ett sätt att organisera vårt samhälle som sätter individens frihet framför allt annat. Men klimatförändringarna gör det tydligt att det som behövs nu är ett vi. Det behövs att vi organiserar oss för fördjupad demokrati där vår gemensamma överlevnad ställs i centrum. Vi behöver organisera oss på ett sätt där tillsammanshållbarhet och jämlikhet blir en gemensam front bakom vilket breda folklager kan sluta upp. Den organiseringen börjar tillsammans i våra lokalsamhällen. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.