DEBATT Under mandatperioden som efterföljer EU-valet i maj måste utsläppskurvan brytas brant neråt. Klimat och hållbarhet bör därför ligga i toppen på EUs politiska agenda.

EU-kommissionens förslag till klimatstrategi för vidare behandling inom EU anger att först 2050 ska de samlade utsläppen inom EU-länderna vara nere på netto-noll, alltså då upptagen av växthusgaser balanserar utsläppen. Det är ett steg i rätt riktning, men förslaget lovar för lite och för sent, redan om ett par år måste utsläppskurvan vända kraftigt neråt om den globala uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader. EU bör vara en föregångare i den omställning detta kräver och ha målet att vara nere på netto-noll senast 2040.

Utsläppen inom EUs gränser minskade med 22 procent mellan 1990 och 2017. Utvecklingen mot minskade utsläpp har dock stannat av de senaste tre åren. Kol, olja och naturgas är fortfarande dominerande inom energisektorn, trots att radikala kostnadsminskningar de senaste åren har gjort förnybar energi konkurrenskraftig med fossil energi. För att övergången till en fossilfri energisektor ska gå tillräckligt fort kommer insatser behövas för att ekonomiskt och sysselsättningsmässigt stödja regioner som idag domineras av kolindustri.

Ska EUs länder ge sitt bidrag till att Parisavtalets mål ska nås, måste åtgärder sättas in som drastiskt minskar utsläppen. Det måste ske snabbt och det måste omfatta alla samhällssektorer. Globalt behöver vi minska utsläppen med minst hälften till 2030 enligt FNs klimatpanel, IPCC. För att utvecklingsländerna ska kunna höja levnadsstandarden krävs att vi inom EU har en betydligt högre ambitionsnivå för utsläppsminskningen.

Den europeiska transportsektorn står för omkring en fjärdedel av EUs utsläpp och har dessutom ökat med 20 procent mellan 1990 och 2017. Och då är inte internationellt flyg och sjöfart inräknade. Fossilfria drivmedel är nyckeln för transportsektorns gröna omställning, men vi måste också se till att person- och godstransporter förs över från väg och flyg till järnväg och sjöfart. Detta kräver stora investeringar och samverkan över landsgränserna.

Andra sektorer som genererar stora utsläpp är industri- och byggnadssektorerna. Omfattande och kostnadskrävande utvecklingsinsatser behöver göras inom framför allt stål- och cementindustrierna. Nya metoder och kostnadskrävande lösningar som insamling och lagring av koldioxid behöver utvecklas och göras mer tillgängliga.

Hanteringen av skog och mark måste ske så att förmågan att ta upp och lagra koldioxid blir så stor som möjligt. Träd binder kol under hela sin levnad med avsevärd kollagring också i mark genom skogens samlade rotsystem, svamphyfsamhällen och mikrobiella verksamhet. Det talas ofta om trädens förmåga att samla upp koldioxid, men faktum är att det samlade kolupptaget i marken kan vara dubbelt så stort som i träden. Skogsbruket har därför stor betydelse, samtidigt som skogen har andra viktiga värden såväl för människors välbefinnande som för den ekologiska hållbarheten. Vi ser uppenbara hot mot en fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden.

Trots en överproduktion av jordbruksprodukter karakteriseras EUs jordbrukspolitik av omfattande subventioner. Förutom att detta leder till en snedvriden konkurrens med utvecklingsländerna, innebär det också att EU betalar för att stora områden jord blir obrukad. Områden som skulle kunna beskogas eller utnyttjas för odlingar av biodrivmedel. En förändrad jordbrukspolitik har alltså en stark koppling till åtgärder för minskade utsläpp av växthusgaser.

Klimatutmaningen kräver att EU skärper sin politik inom alla sektorer, inte minst transport, industri, byggnad och jordbruk. Och det är förtvivlat bråttom. De tidsramar och delmål som föreslås av EU-kommissionen duger inte. EU måste visa att vi vågar och vill vända utvecklingen.

Den kommande mandatperioden blir avgörande för om vi inom EU ska ge vårt bidrag till att målen i Parisavtalet kan nås. Tillståndet för klimatet kräver en akutplan, inte en strategi med alldeles för långa ledtider för att nå världens gemensamt uppsatta mål. Det kräver handlingskraftiga parlamentariker, och medborgare som sätter press på sina folkvalda. Den 26 maj är det val till Europaparlamentet. Hur röstar du?

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.