DEBATT Under mandatperioden som efterföljer EU-valet i maj måste utsläppskurvan brytas brant neråt. Klimat och hållbarhet bör därför ligga i toppen på EUs politiska agenda.
EU-kommissionens förslag till klimatstrategi för vidare behandling inom EU anger att först 2050 ska de samlade utsläppen inom EU-länderna vara nere på netto-noll, alltså då upptagen av växthusgaser balanserar utsläppen. Det är ett steg i rätt riktning, men förslaget lovar för lite och för sent, redan om ett par år måste utsläppskurvan vända kraftigt neråt om den globala uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader. EU bör vara en föregångare i den omställning detta kräver och ha målet att vara nere på netto-noll senast 2040.
Utsläppen inom EUs gränser minskade med 22 procent mellan 1990 och 2017. Utvecklingen mot minskade utsläpp har dock stannat av de senaste tre åren. Kol, olja och naturgas är fortfarande dominerande inom energisektorn, trots att radikala kostnadsminskningar de senaste åren har gjort förnybar energi konkurrenskraftig med fossil energi. För att övergången till en fossilfri energisektor ska gå tillräckligt fort kommer insatser behövas för att ekonomiskt och sysselsättningsmässigt stödja regioner som idag domineras av kolindustri.
Ska EUs länder ge sitt bidrag till att Parisavtalets mål ska nås, måste åtgärder sättas in som drastiskt minskar utsläppen. Det måste ske snabbt och det måste omfatta alla samhällssektorer. Globalt behöver vi minska utsläppen med minst hälften till 2030 enligt FNs klimatpanel, IPCC. För att utvecklingsländerna ska kunna höja levnadsstandarden krävs att vi inom EU har en betydligt högre ambitionsnivå för utsläppsminskningen.
Den europeiska transportsektorn står för omkring en fjärdedel av EUs utsläpp och har dessutom ökat med 20 procent mellan 1990 och 2017. Och då är inte internationellt flyg och sjöfart inräknade. Fossilfria drivmedel är nyckeln för transportsektorns gröna omställning, men vi måste också se till att person- och godstransporter förs över från väg och flyg till järnväg och sjöfart. Detta kräver stora investeringar och samverkan över landsgränserna.
Andra sektorer som genererar stora utsläpp är industri- och byggnadssektorerna. Omfattande och kostnadskrävande utvecklingsinsatser behöver göras inom framför allt stål- och cementindustrierna. Nya metoder och kostnadskrävande lösningar som insamling och lagring av koldioxid behöver utvecklas och göras mer tillgängliga.
Hanteringen av skog och mark måste ske så att förmågan att ta upp och lagra koldioxid blir så stor som möjligt. Träd binder kol under hela sin levnad med avsevärd kollagring också i mark genom skogens samlade rotsystem, svamphyfsamhällen och mikrobiella verksamhet. Det talas ofta om trädens förmåga att samla upp koldioxid, men faktum är att det samlade kolupptaget i marken kan vara dubbelt så stort som i träden. Skogsbruket har därför stor betydelse, samtidigt som skogen har andra viktiga värden såväl för människors välbefinnande som för den ekologiska hållbarheten. Vi ser uppenbara hot mot en fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden.
Trots en överproduktion av jordbruksprodukter karakteriseras EUs jordbrukspolitik av omfattande subventioner. Förutom att detta leder till en snedvriden konkurrens med utvecklingsländerna, innebär det också att EU betalar för att stora områden jord blir obrukad. Områden som skulle kunna beskogas eller utnyttjas för odlingar av biodrivmedel. En förändrad jordbrukspolitik har alltså en stark koppling till åtgärder för minskade utsläpp av växthusgaser.
Klimatutmaningen kräver att EU skärper sin politik inom alla sektorer, inte minst transport, industri, byggnad och jordbruk. Och det är förtvivlat bråttom. De tidsramar och delmål som föreslås av EU-kommissionen duger inte. EU måste visa att vi vågar och vill vända utvecklingen.
Den kommande mandatperioden blir avgörande för om vi inom EU ska ge vårt bidrag till att målen i Parisavtalet kan nås. Tillståndet för klimatet kräver en akutplan, inte en strategi med alldeles för långa ledtider för att nå världens gemensamt uppsatta mål. Det kräver handlingskraftiga parlamentariker, och medborgare som sätter press på sina folkvalda. Den 26 maj är det val till Europaparlamentet. Hur röstar du?
