Vi är inne i en tid då nationalism har gått från att vara något samhället sysslar med under sportevenemang till att vara ett av kärnvärdena i den politiska debatten. Partier och tankemönster som för tio år sedan sågs som något obehagligt främmande har blivit legitimerade och accepterade. Det är inte längre kontroversiellt att prata om att vissa folkgrupper gör si eller så. På ledarsidor diskuteras ”nations”-begreppet och idén om att dela upp svenska medborgarna i ”svenskar” och ”svenskländare”. Höga politiker framför idéer om att judar inte kan vara svenskar. Andra höga politiker kommenterar i förbigående att medierna inte kommer få göra som de vill så länge till. Det går hand i hand med ett samhällsklimat där flyktingar i första hand diskuteras som en kostnad, där idén om att vara ett humanitärt och medmänskligt föregångsland framställs som ett problem, inte en styrka. Vi är inne i en tid där ”vi”, ”vårt” och ”vårt arv” ställs mot ”dem” och ”inte deras”. Där ”vi kan inte rädda alla” framförs som argument för att försöka rädda så få som bara möjligt.

Vi är mitt inne i en tid då grundläggande rättigheter ifrågasätts, där det förs seriösa diskussioner om att få göra medborgare statslösa och om att ta bort asylrätten. Vi är helt enkelt inne i en tid där en alert regering borde ägna sin kraft åt att stå upp för humanistiska värderingar och slå fast grundläggande rättigheter. Men också se över systemen, göra dem mer robusta inför en framtid med risk för helt andra krafter vid makten.

Tyvärr tänker regeringen inte så. Istället ansluter de sig till den populistiska debatten med mer fokus på hårdare straff, förbud, begränsning av humanitära insatser och, faktiskt, underminering av våra grundläggande mänskliga rättigheter.

När man gick fram med förslaget om ny terroristlagstiftning var det inte bara med en vision om att förbjuda terroristiska organisationer. Det var också med en anmärkningsvärd tolkning av organisationsfriheten. Vi pratar alltså om rätten för människor att samlas och prata ihop sig i olika syften. Man slog fast att man funnit stöd i förarbetena till regeringsformen för att rätten att organisera sig inte skulle gälla organisationer som ägnar sig åt ”olovlig” verksamhet. Det vill säga organisationer i vars verksamhet det ingår att enskilda medlemmar bryter mot någon lag. Om utgångspunkten är terrorism är det lätt att ryckas med och tycka att det låter rimligt. Men konsekvenserna är stora. Dels redan nu i dag. Med en sådan tolkning gäller alltså inte organisationsfriheten plogbillsrörelsen, den gäller helt klart inte Djurrättsalliansen som bryter sig in på gårdar och dokumenterar misshandlade djur. Den gäller med stor sannolikhet inte Greenpeace. Den gäller helt enkelt inte organisationer som ägnar sig åt civil olydnad i dag. Men konsekvenserna i sig är större än så. När organisationsfriheten inte gäller olovlig verksamhet så blir den också direkt underkastad enskilda lagar. En nästkommande regering skulle kunna gå vidare och till exempel förbjuda oss att gömma flyktingar (Sverigedemokraterna vill det) och att vara medlem i eller underlätta för sådana organisationer. Utan att behöva ändra i grundlagarna.

Som tur är gör inte Lagrådet samma tolkning som regeringen, utan menar istället att det stöd regeringen påstår sig ha funnit i förarbetena är taget ur sitt sammanhang och visar flera starka argument för att tolka regeringsformen så som den är skriven.

”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Lag (2010:1408).”

Efter att lagrådet avstyrkt har regeringen valt att dra tillbaka förslaget. Har vi tur så stannar det här. Vi kanske kommer undan, lite lätt skrämda av hur långt regeringen är villig att gå i populismens tecken. Men redan nu diskuterar regeringen med oppositionen om hur de ska gå vidare, de talar redan om en eventuell grundlagsändring. Jag hoppas att de sansar sig, för vi behöver en regering som slår vakt om våra grundläggande rättigheter, inte monterar ner dem.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.