Dokumentären Let Our Mountains Live följer samiska renskötare genom 800 dagars dödläge efter en dom som aldrig verkställdes.
Håvard Bustnes dokumentär Let Our Mountains Live följer tre sydsamiska renskötare genom 800 dagars politiskt dödläge efter en dom som aldrig verkställs. Filmen vägrar exotisera, men lämnar frågan om kolonialt arv öppen.
– Det mest oroande är inte konflikten filmen bygger kring, utan vad som händer efter den påstådda segern, skriver den amerikanska tidskriften Overly Honest Reviews i sin recension vid Hot Docs-festivalen i Toronto i april 2026.
Det är en träffande sammanfattning av det som gör Let Our Mountains Live till en ovanlig dokumentär. Håvard Bustnes, tidigare känd för Golden Dawn Girls, har följt renskötarna Leif Arne Haugen, Ellen Holtan och Elise Pavall Årbogen genom en juridisk och politisk process som borde ha varit avgjord redan 2021, då Norges högsta domstol slog fast att vindkraftsverken på Fosen kränkte samiska renskötare mänskliga rättigheter.
Domstolen gav dem rätt. Vindturbinerna stod kvar.
Vardagen utan filter
Filmen öppnar inte med en dramatisk konfrontation. Den öppnar med snö, med renar som söker lav under ett istäcke, med händer som reparerar ett stängsel i minusgrader. Bustnes låter kameran vara kvar i det som annars klipps bort: väntan, upprepningen, tystnaden mellan besluten.
Det är ett medvetet val. Risken att exotisera Sápmi för en publik söderifrån är överhängande i varje film som skildrar renskötsel. Fjäll, jojk, dräkt. Bilderna finns där, men de bär aldrig berättelsen. Istället är det samtal i kök, telefonkontakter med advokater och den utdragna tröttheten i att behöva förklara sin existens för människor som redan bestämt sig.
Bustnes undviker också den fallgrop som många dokumentärer om ursprungsfolk hamnar i: att göra samhället till en monolit. Reinskötarna är oense om strategi. De är trötta på varandra ibland. En av dem vill inte prata med media.
Vems röst bär
Filmen använder rättegången i Oslo tingsrätt 2024, där norska staten stämde unga samiska aktivister, som nav. Genom den juridiska ramen synliggörs en maktstruktur som annars förblir abstrakt. Staten åberopar lagar som den själv inte följer. Aktivister som ockuperade departementsbyggnader i Oslo blir åtalade, medan de som bröt mot högsta domstolens dom inte ställs till svars.
Det koloniala arvet nämns inte med de orden. Det visas genom handling: genom att marken redan var tagen innan domstolen hann pröva om den fick tas, genom att tillstånd gavs i förväg med stöd av ett laghål. Bustnes behöver inte förklara strukturen. Den syns i turordningen av händelser.
Samtidigt kunde filmen ha gått längre i att konkretisera markägandefrågan. Vem äger fjället? Vem har rätt att besluta? Frågorna ställs, men svaren lämnas till åskådaren. För den som inte känner till den norska finnmarksloven eller Sametingets roll kan det bli en abstraktion.
När kommittéerna gått hem
Det är här filmen skiljer sig från de flesta politiska dokumentärer. Bustnes stannar kvar efter förhandlingarna, efter presskonferenserna, efter att kamerorna från riksmedia packat ihop. Han filmar Holtan när hon räknar renar i ett hägn som krympt. Han filmar Haugen när han läser ett brev från departementet och lägger det ifrån sig utan att säga något.
Det är i dessa scener som filmen blir som starkast. Inte i domstolen, inte i protestlägren, utan i det som kommer efteråt.
Enligt POV Magazine fångar Bustnes "allt från argument i rätten till förhandlingar bakom stängda dörrar till påverkan på den samiska renskötarkulturen". Tidningen kallar filmen "en gripande och ögonöppnande dokumentär" och lyfter fram hur den unga aktivistgenerationen ger samhället nytt hopp.
Fakta bör stämmas av
Let Our Mountains Live behandlar vindkraftsärendet på Fosen, inte ett gruvärende. För den som vill följa de aktuella gruvärendena i Sápmi, bland annat koppar- och järnmalmsprojekt som påverkar samebyar i både Norge och Sverige, bör uppgifter stämmas av mot Sametingets yttranden och berörd länsstyrelse. Filmen säger själv ingenting om dessa processer, men den strukturella problematik den skildrar, tillstånd ges innan prövning, domar verkställs inte, aktivister åtalas, är densamma.
Bustnes film är inte ett svar. Den är en fråga som vägrar tystna.