Regeringen säljer billig diesel som landsbygdspolitik. Men subventionen cementerar bilberoendet i stället för att bygga bort det.
Regeringen kallar sänkt reduktionsplikt för landsbygdspolitik. I verkligheten är det en subvention som lika gärna kunde gå till en stadsjeep i Stockholm. De som bor längst ut på vägarna får ingenting, och förlorar allt.
Bensinen i Sverige är nu omkring 30 procent billigare än i Norge och Finland, nästan 40 procent billigare än i Danmark. Bara Malta har lägre pris i hela EU. Det är resultatet av sex skattesänkningar under en mandatperiod och en kraftigt sänkt reduktionsplikt. dn.se
Samtidigt ökar utsläppen. Enligt den senaste budgetpropositionen uppgick vägtrafikens utsläpp 2024 till 16,5 miljoner ton, en ökning med 22 procent jämfört med året innan. Etappmålet kräver en minskning med 70 procent till 2030. Gapet beräknas till sex miljoner ton. regeringen.se
Det är inte en transportfälla som löses. Det är en som byggs djupare.
Billig diesel är inte landsbygdspolitik
Regeringens berättelse går så här: sänkta drivmedelspriser värnar bilberoende hushåll i glesbygd. Men subventionen är inte riktad. Den gäller alla. Höginkomsttagare, stadsbor, företag, turister, utländska besökare. Norrmän kör över gränsen för att tanka billigare än hemma.
Den tillfälliga nedskärningen av koldioxidskatten beräknas kosta svenska skattebetalare 7,67 miljarder kronor. dn.se
– Subventionen är inte riktad till vare sig landsbygden eller låginkomsttagare. Resultatet blir att utsläppen ökar i stor skala, skriver Miljöpartiet i ett uttalande inför höstens budgetförhandlingar.
Svensk Kollektivtrafik, som företräder de regionala kollektivtrafikmyndigheterna, varnar för att skattesänkningen gör höginblandade biodrivmedel relativt dyrare. Busstrafiken, som till 95 procent drivs på förnybara drivmedel eller el, får bära kostnaden medan fossildrivna bilar blir billigare att köra.
Klimatpolitiska rådet har konstaterat att regeringens politik bromsar elektrifieringen. Sverige har gått från nordiskt föregångsland till att ha den lägsta elbilsandelen i Nordens nybilsförsäljning.
Gisslan hos en avreglerad marknad
Den som bor i en by utan busshållplats, utan tågstation, utan laddstolpe, är inte gisslan hos klimatmålen. Klimatmålen pekar ut riktningen. Det är den avreglerade transportmarknaden som svikit.
När stadsmiljöavtalen avvecklas och järnvägens underhållsskuld enligt Trafikverkets förslag inte arbetas av förrän långt in på 2100-talet, medan vägunderhållet prioriteras, då är det ett politiskt val. Ett val som cementerar bilberoendet och kallar det frihet.
Konjunkturinstitutet har räknat på vad som krävs om bensinpriset ensamt ska styra ner konsumtionen till klimatmålet: 50 kronor per liter år 2030. Det är ingen politik. Det är ett bevis på att prisinstrumentet utan riktade insatser slår blint.
Pengarna finns, viljan saknas
Sju miljarder kronor per år i fossila subventioner. Det är pengar som kunde bygga anropsstyrd kollektivtrafik i kommuner där bussen slutade gå för tio år sedan.
Samma summa kunde resa laddstolpar i byar där närmaste snabbladdare i dag ligger fem mil bort.
Låginkomsthushåll kunde få ett verkligt stöd att byta till elbil, i stället för att låta dem köra vidare på diesel som blir lite billigare varje år medan bilen tappar värde och vägen till närmaste verkstad växer.
Miljöpartiet har föreslagit ett landsbygdsavtal där kommuner, regioner och privata aktörer kan söka statlig medfinansiering för lokala transportlösningar. Det är inte en revolution. Det är en början.
Regeringen har valt att göra oljan billigare i stället för att göra bilen överflödig. Landsbygden förtjänar bättre än ett plåster som limmar fast beroendet.