Potatisupptagningen i Hälsingland

September. Leran kall under naglarna, hinken som blir tyngre för varje rad. På en åker utanför Ilsbo plockade vi potatis tillsammans, hela släkten och grannarna med. Nu kör en maskin samma sträckning ensam.

Jag var sju eller åtta. Knäna mot den våta jorden, fingrarna letande efter knölarna som gömde sig under jordkokorna. Min faster ropade att jag skulle skynda mig, att raden inte väntade. Bakom mig gick grannen med sin hink, framför mig min morbror som vände jorden med årderen. Vi var kanske femton personer på den åkern. Kanske fler.

Det luktade järn och jord. Ryggen värkte redan efter en halvtimme, men ingen stannade. Man stannade inte. Hinken fylldes, tömdes i säcken, säcken släpades till kanten. Sedan började nästa rad.

Hinken vägde mer än armen orkade

Potatisen skördades för hand i generationer. Ned på knä, rad för rad, hink för hink. Det kunde kräva en hel by för att bärga ett fält, skriver Ny Teknik i en genomgång av potatisupptagningens historia. Länge var årderen, ett redskap för att bearbeta jorden, den enda hjälp de många små svenska potatisodlarna kunde kosta på sig.

Så var det också hos oss. Ingen maskin. Bara händer och ryggar och den tysta överenskommelsen att alla ställer upp när det är dags. Grannen som annars aldrig syntes till kom med sina barn. Mostern från byn intill kom med termos och smörgåsar. Det var arbete, ja. Men det var också något annat. Ett sätt att vara tillsammans som inte behövde förklaras.

Jag minns ljudet. Röster som ropade mellan raderna, barn som sprang med hinkar som var för tunga, någon som skrattade åt en mask som kröp upp ur jorden. Det var aldrig tyst.

En maskin gör det tyst

Sven-Erik Eriksson på Innegården i Ilsbo odlade tolv hektar potatis. Det gjorde honom till Hälsinglands största potatisodlare. Tionde generationen på gården. Efter två säsonger lade han ner.

– Kalkylen höll helt enkelt inte längre. När jag lade in förväntad prisbild, förväntad försäljningsvolym och aktuella priser på gödsel och drivmedel blev marginalerna för små, säger han till Land Lantbruk.

Han packade själv, levererade direkt till butiker utan mellanled. Ändu räckte det inte. De stora packeriernas kampanjpriser pressade ner allt. Under kampanjveckorna stod försäljningen stilla.

– Det är inte mer än en handfull odlare kvar i hela Hälsingland och Gästrikland. Jag skulle säga att det bara är tre till fyra procent av den potatis som konsumeras i Gävleborgs län som odlas här, säger Sven-Erik Eriksson.

Resten kommer utifrån. Från jordar som ingen här känner.

Jordens minne är inte sentimentalt

Jag vill inte romantalisera. Ryggen värkte. Knäna gjorde ont. Det var kallt och blött och ibland ville jag vara någon annanstans. Ingen ska påstå att det var vackert att krypa i leran i september när fingrarna domnade.

Men det var gemensamt. Det var den skillnaden.

När en maskin tar upp potatisen går det fort. En person i hytten, ett sållband som skakar bort jorden, knölarna som rullar ner i en behållare. Effektivt. Tyst. Inga röster mellan raderna, inga barn med för tunga hinkar, ingen termos som går runt.

Jag vet att det är bättre för ryggen. Jag vet att ingen ska behöva krypa. Men jag vet också vad som försvinner när arbetet inte längre kräver oss alla. När det inte längre finns en anledning att stå på samma åker, samtidigt, med samma jord under naglarna.

Sven-Erik Eriksson säger att logistiken är svår att rå på. Att det bor för lite folk, att avstånden blir för långa, att distributionen blir för dyr. Han har rätt. Men det är inte bara en logistisk fråga. Det är en fråga om vad vi väljer att ha kvar.

Åkern utanför Ilsbo ligger fortfarande där. Jordmånen är densamma. Knölarna växer på samma sätt som de alltid gjort, oavsett vem som tar upp dem eller om någon alls gör det.

Händerna är färre. Det är det enda som ändrats.