Sociologen Daniel Lindvall vid Uppsala universitet har i en rapport för tankesmedjan Fores gått igenom forskningen kring lokalt motstånd mot vindkraft....
Nio av tio vindkraftsprojekt stoppades av kommunala veton förra året. Det är inte ett tecken på att svenskarna säger nej till grön el. Det är ett tecken på att bygden inte får någonting tillbaka.
Det kommunala vetot har blivit en slagpåse i energidebatten. Vindkraftsbranschen och delar av regeringen vill slopa det, med argumentet att det bromsar omställningen. Men vetot är inte problemet. Problemet är att de som bor närmast verken får buller, skuggor och en känsla av maktlöshet, medan arrendena och vinsterna rinner iväg till huvudkontor i Stockholm eller till utländska fonder.
Sociologen Daniel Lindvall vid Uppsala universitet har i en rapport för tankesmedjan Fores gått igenom forskningen kring lokalt motstånd mot vindkraft. Hans slutsats är entydig: motståndet drivs av att människor inte kan påverka och inte får del av intäkterna. På de platser där vindkraft faktiskt byggts går det inte att se någon negativ påverkan på fastighetspriser eller turism. Rädslan är i huvudsak obefogad. Men känslan av att bli överkörd är verklig.
Vetot är en rätt till självbestämmande
Det finns en utbredd missuppfattning om vad det kommunala vetot egentligen innebär. Kommunen beslutar inte om en vindkraftpark ska byggas. Kommunen beslutar om projektet ska få gå vidare till miljöprövning. Det är länsstyrelsens miljöprövningsdelegation, eller i vissa fall mark- och miljödomstolen, som fattar det slutgiltiga beslutet. I den processen är det projektörens ansvar att bekosta miljöutredningar och visa att buller inte överskrider 40 dBA vid närliggande bostäder och att skuggbildning stannar under åtta timmar per år.
Att ta bort vetot vore att ta bort kommunens rätt att bestämma över sin egen markanvändning. Det vore att säga till en landsbygdskommun: ni får finna er i det. Den vägen leder inte till mer vindkraft. Den leder till mer bitterhet.
Pengarna måste stanna
I Danmark överför vindkraftsoperatörer ekonomiska medel till en lokal fond som administreras av kommunen, medan vindkraftsbolag i Finland och Norge betalar en motsvarighet till lokal fastighetsskatt. Gemensamt för alla dessa länder: pengarna hamnar där verken står.
I Sverige har regeringen under 2026 lämnat ett förslag till riksdagen om att boende inom nio vindkraftshöjder från nya verk ska få dela på upp till två procent av intäkterna. I södra Sverige kan det innebära upp till 38 400 kronor per år per bostadsägare, skattefritt. Kommunerna får också en del av fastighetsskatten: 360 miljoner kronor för 2026. Piteå kommun får över 40 miljoner. Tjörn får 18 616 kronor.
Det är en början. Men det räcker inte.
Villkora vetot i stället för att slopa det
Regeringens snabbspår för vindkraftsutbyggnad riskerar att upprepa samma misstag som tidigare: bygga över huvudet på människor och hoppas att tystnad köps med ett engångsarrende. Det finns bolag som erbjuder en klumpsumma till byaföreningen och sedan försvinner. Vinsterna hamnar i ett holdingbolag i Luxemburg eller i en pensionsfond i Kanada. Bygden står kvar med verken.
Det går att göra annorlunda. Vetot kan vara kvar, men villkoras. Innan en kommun säger ja till att ett projekt går vidare till miljöprövning bör den kunna kräva bygdepeng, en fast andel av intäkterna som går till kommunen eller en lokal fond. Lokalt ägande är ett annat villkor: kommunen själv, ett kooperativ eller närboende kan äga en andel av projektet. Projektören bör också redovisa hur många lokala jobb som skapas under byggnation och drift.
Centerpartiet har föreslagit att fastighetsskatten på vindkraft ska gå direkt till de kommuner där anläggningarna finns. Det är en rimlig utgångspunkt. Men det behövs mer. Delägande ger ett annat slags acceptans än en check i brevlådan. Den som äger en andel i verket ser det inte längre som en påtvingad konstruktion, utan som en tillgång.
Tystnad är inte acceptans
Lindvalls forskning visar att motståndet mot vindkraft ofta drivs av en liten men högljudd minoritet, medan den tysta majoriteten är ganska positiv. Men tystnad är inte samma sak som stöd. Den som tiger för att den inte orkar bråka, eller för att den fått en engångssumma och inte vill verka otacksam, är inte en förespråkare.
När den tysta majoriteten får ett ekonomiskt intresse i verken, när pengarna syns i kommunbudgeten och i plånboken, då går den från tyst till uttalad. Då tappar den negativa minoriteten sin dominans i debatten.
Vindkraften behövs. Omställningen är akut. Men den som bygger grön energi på orättvisa grunder bygger på sand.