När coronan slog till mot Sverige i mars så talades det mycket om att det var en hög smittspridning i Järvaområdet i Stockholm. Stadsdelar med en hög andel invånare som har rötter i andra länder, i synnerhet tycktes svensk-somalier vara extra hård drabbade.

Många ville peka ut orsakerna till detta, Ebba Busch Thor skrev till exempel i en debattartikel i Aftonbladet att “vi måste våga tala klarspråk om corona och förorten”. Hon menade att en stor anledning till att somalier smittades var att många är analfabeter och att “somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin”. På detta sätt lyckades hon vrida den höga smittan bland svensk-somalier till att det var ett tecken på en misslyckad migrations- och integrationspolitik. Hon fick kritik av många som menade att huvudanledningarna till att svensk-somalierna smittades inte alls berodde på informationsbrist utan att det framförallt handlade om att många jobbar inom serviceyrken, exempelvis som buss- eller taxiförare, och därmed möter många människor samt den utbredda trångboddheten i många förorter.

Just nu pågår en likartad diskussion i Danmark, och som vanligt i Danmark är tonläget ännu högre och tonen aggressivare. Efter att ha haft väldigt få fall under en lång tid har smittan återigen blossat upp i Århus. Även här är det somalier som står i fokus, man har nämligen kunnat fastställa att många av de smittade tillhör den somaliska minoritetsgruppen. Det här har fått Peter Skaarup, folketingsledamot för Dansk Folkeparti, att kräva att alla somalier i Århus ska bära munskydd (att Dansk Folkeparti plötsligt vill att somalierna ska täcka för sina ansikten är förstås oerhört ironiskt). Skaarup tycker även att de som är smittade och inte håller sig hemma ska beläggas med elektronisk fotboja så att ”polisen ser till att du förstår”. Visserligen menar han att detta skulle gälla alla – oavsett om du är dansk, polack eller somalier – men att utspelet kommer just nu, när det pågår ett stort utbrott bland somalier, är knappast en slump.

Att Dansk Folkeparti tar varje tillfälle i akt att klanka ner på människor från andra länder är förstås ingen nyhet. Vad som är värre är att Danmarks statsminister, Mette Fredriksen, har hakat på den här retoriken. På en tv-sänd presskonferens konstaterade hon att “det är helt enkelt för många smittade med icke-västlig bakgrund”. Och sedan gick hon vidare med att insinuera att det delvis beror på att de här personerna antingen inte har förstått, eller inte velat ta till sig, de rekommendationer som funnits tillgängliga i flera månader.

Hennes partikollega, justitieministern Nick Hækkerup, har också sagt att man ska se över om man kan tvinga folk till hemkarantän och att detta skulle kunna komma att gälla både specifika arbetsplatser och specifika etniska grupper. 
Fredriksen säger i samma tal att diskussionen om den ökade smittan bland invandrare måste ske på ett korrekt sätt och att ingen ska demoniseras eller trakasseras. Men frågan är om det inte är just demonisering hon själv bidrar till när hon lyfter fram etniciteten som den viktigaste orsaken och inte de sociala skillnaderna.

I Århus har man nu märkt att flera färdtjänstkunder har lämnat specifika önskemål om att inte bli körda av personer med somalisk bakgrund. Som för att ytterligare spä på hetsen mot invandrare var Mette Fredriksen i veckan också ute och sa att det är manliga invandrare som är orsaken till otryggheten i den danska tunnelbanan (ett uttalande som hon har fått skarp kritik för från samarbetspartierna). 

Men om det nu är flest invandrare, och specifikt somalier, som är smittade är det då inte, som Mette Fredriksen hävdar, relevant att vi talar om det för att se vilka åtgärder som kan göras? Jo, men man bör vara ytterst vaksam på hur man gör det. Som professor Morten Sodemann, specialist på infektionssjukdomar, konstaterar så är det ju inte i hudfärgen som smittan sitter.

Att somalier drabbas hårdast just nu i Danmark beror med stor sannolikhet på samma saker som det gjorde i Sverige – att många tillhör samhällets fattigaste skikt, att de bor trångt, att de inte har möjlighet att jobba hemifrån på det sätt som medel- och överklassen ofta kan, att många inte har bil utan är hänvisade till kollektivtrafiken och så vidare. Det är först när vi ser alla dessa sociala skillnader som diskussionen kan bli relevant.