1865 förbjöds slaveriet i USA, men under närmare hundra år till fortsatte USA att tillämpa en apartheidliknande diskriminering av svarta. I många delstater förbjöds svarta att gå i samma skolor, besöka samma restauranger eller sitta på samma bussäten som vita.

Den 1 december 1955 vägrade Rosa Parks att resa sig för en vit passagerare på bussen, vilket blev en av startpunkterna för den svarta medborgarrättsrörelsen. Ungefär vid samma tid började Martin Luther King och Malcolm X att hålla massmöten.

Den 23 augusti 1963 tågade 250 000 personer till Washington där King höll sitt berömda “I have a dream”-tal, men bara några år senare sköts ett antal svarta medborgarrättskämpar ihjäl av kravallpolis under en marsch mellan Selma och Montgomery. Under hela 1960-talet skedde ett stort antal lagändringar som stärkte svartas rättigheter, men samtidigt intensifierades också sammandrabbningarna mellan svarta och vita och polisbrutaliteten ökade.

1965 sköts Malcolm X till döds, tre år senare även Martin Luther King. I slutet av 60-talet bildades Black Panther-rörelsen, ett stort antal av deras ledare blev också skjutna, fängslade eller tvingade att fly landet.

2008 valde USA sin första svarta president.

Förhoppningarna på Barack Obama när han tillträdde var enorma. Om en svart person kunde bli president i USA så var allt möjligt. Kanske kunde man till och med göra upp med den rasism som går som en röd tråd genom hela USA:s historia en gång för alla. Så blev det inte. Det senaste decenniets händelser visar att rasismen i USA fortfarande är stark. Bland annat har flera uppmärksammade dödsskjutningar mot svarta skett, både från polis och civilpersoner. Bland annat mordet på den 17-årige Trayvon Martin 2012 där skytten, en bostadsområdesvakt i ett grindsamhälle, friades i domstol eftersom han enligt Floridas lagar ansågs ha rätt att försvara sig om han fruktade för sitt liv. Detta trots att Martin var obeväpnad vid tillfället. Faktum är att bara under 2019 sköts 1004 svarta personer ihjäl av polisen i USA.

Men frågan är om något har väckt lika mycket frustration och hat som när en polis kvävde George Floyd till döds i Minneapolis i förra veckan. När jag såg videon, som filmades av en förbipasserandes mobilkamera, reagerade jag framför allt på polismannens lugn. Med ena handen i fickan och utan att säga ett ord sitter han med knät tryckt mot Floyds nacke, som om detta bara vore en helt vanlig dag på jobbet, trots att Floyd flera gånger flämtar att han inte kan andas. I närmare tio minuter sitter han så tills en ambulans anländer. När Floyd anländer till sjukhuset konstateras att han är död.

I kölvattnet av Floyds död har det skett stora upplopp de senaste dagarna, inte bara i Minneapolis utan i runt 140 städer över hela USA. Minst fyrtio av dem har infört utegångsförbud och 15 delstater har kallat in nationalgardet. Även i flera städer i Europa har människor börjat protestera. Det är rimligt att anta att protesterna inte bara handlar om mordet i sig utan att många också är frustrerade över andra saker. Sedan Donald Trump valdes till president för tre och ett halvt år sedan har de högerextrema dåden i USA ökat och landet har slitits isär mer och mer. Ovanpå allt detta har också coronapandemin lagt sig. Trumpadministrationens oförmåga att hantera pandemin har lett till att USA nu har mer än hundratusen döda, många gånger fler än något annat land i världen. Och statistiken visar att det är fattiga afroamerikaner, som ofta bor trångt och behöver använda kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet, som drabbas hårdast.

Det är alltså inte konstigt att upplopp i en sådan här omfattande skala äger rum, snarare är det märkligt att det har dröjt så pass länge. Det finns så många polariseringar i USA – mellan stad och landsbygd, mellan demokrater och republikaner, mellan svarta och vita. Trumps politik har på inget sätt gått ut på att försöka överbrygga de här klyftorna, snarare har han metodiskt vidgat dem mer och mer. Detta märks även nu, istället för att mana till lugn och besinning hotar han med att sätta in militären mot sitt eget folk och att demonstranterna utanför Vita huset ska bemötas med “elaka hundar och olycksbringande vapen”. Han har förvisso pratat i telefon med George Floyds bror, men efter samtalet sa brodern att Trump ignorerade honom och inte alls lyssnade på vad han hade att säga.

Polisen som tryckte knät mot George Floyds nacke sitter nu gripen, misstänkt för mord, alternativt dråp – men det dröjde flera dygn efter händelsen innan det skedde. Polisens reaktion på kravallerna i Minneapolis och i andra städer har på många sätt bekräftat bilden av USA som en fascistoid polisstat. Hårt ska mötas med hårt. Demonstranter ska motas bort med gummikulor, tårgas och batonger. Men det är viktigt att komma ihåg att det också finns poliser som inte ställer upp på våldet, som lägger ner sina vapen. Och även om Trump har orsakat mycket skada så bestämmer han faktiskt inte allt.

Utvecklingen i USA kan gå åt många håll nu. Det är ingen högoddsare att kravallerna kommer fortsätta ett bra tag till och att motsättningarna kommer att öka ytterligare. Men samtidigt hoppas jag att det här kan bli en väckarklocka för en del. Att fler inser det som är så självklart att det aldrig borde behöva sägas. Att svarta liv spelar roll.