Den accelererande ökningen av koldioxid i atmosfären har i huvudsak skett under de senaste 50 åren – under min egen livstid. Vi människor härskar nu ensamma över biosfären vilket, på det sätt vi gör det, får följder som torka, översvämningar, värmeböljor, pandemier och i förlängningen skenande klimatförändringar. Vi kan se hur den katastrofala situationen som utvecklats i länder i södra Afrika beror på att flera av dessa enskilda faktorer samverkar.

Det är fatalt att låta den biologiska mångfalden, beredskapen, motståndskraften och balansen i de naturliga systemen gå förlorade. Forskarna har insett att planeten är betydligt känsligare för människans påfrestningar än vad som tidigare antagits.

FN har formulerat några mål för en önskvärd framtid, som förutsätter en ny relation mellan människa och planet. Det övergripande målet är 1,5 grads maximal global uppvärmning till 2100. För att nå detta krävs en halvering av de globala utsläppen till 2030 och en årlig global utsläppsminskning med 7,6 procent, alltså mer än den minskning som coronapandemin väntas leda till i år.

2020 är superåret för mänskligheten då utsläppskurvan för växthusgaser måste vända nedåt, för att leda till nettonoll-utsläpp i världsekonomin 2050, om bara 30 år. Men det är ändå inte tillräckligt för en säker framtid. Den globala livsmedelsförsörjningen måste gå från att vara världens enskilt största utsläppare till att bli den största kolsänkan i slutet av århundradet. För att förhindra massvält måste matsektorn dock inledningsvis tillåtas större utsläpp än andra sektorer. Vare sig vi vill det eller inte krävs teknik för negativa utsläpp. Allra mest avgörande för att lyckas är att bibehålla de naturliga kolsänkorna i ekosystemen, vilket ger bäst effekt nu. Om vi gör allt detta har vi 66 procents chans att klara målet på 1,5 grads global uppvärmning.

Det har alltid varit en rättvisefråga huruvida vi ska sätta taket för den globala uppvärmningen vid 1,5 grader eller 2 grader, för det handlar om miljoner och åter miljoner människor ska tvingas bort från sina hemländer i tillväxtekonomins namn. Visionerna om en bättre och fossilfri värld måste alltså, per definition, ta avstamp från de mest kritiska situationerna och behoven hos de mest utsatta. Därför måste också de länder som kan ta ledningen i utsläppsminskningen göra det.

Stora delar av världsekonomin har stannat av som en följd av coronapandemin. Krisen  är mycket djup och tillväxttanken ligger som en våt filt över den övriga politiken, vilket förklarar varför vi inte kommit längre i omställningen av samhället. Resurskrisen när det gäller färskvatten, jordbruksmark, metaller, med mera – eller ”peak everything” som den kallas – kommer sannolikt tillintetgöra tillväxten.

Men den pågående krisen kan inte bara förklaras med coronapandemin, utan covid-19 har snarare exponerat och skyndat på olika underliggande systemkriser som vi skulle fått över oss förr eller senare oavsett. En av flera megatrender som blockerar en återhämtning av ekonomin är skuldsättningen. Krisen 2008-2009 var en skuldkris. För att hantera skulder måste ekonomin växa men nu krymper ekonomierna och det innebär att skuldsättningen kommer att galoppera. Det undergräver förtroendet för den globala ekonomin och valutorna och bäddar för hyperinflation.

Svarte Petter i leken är oljeindustrin som i stort är uppbyggd på skuldsättning och, som det visat sig nu under coronakrisen, är mycket instabil. Även om det kan verka till synes bra för klimatet så kommer oljepris-kraschen rycka undan mattan för en återhämtning av ekonomin. I dag är det oljan som håller igång världen. Globalt drivs 86 procent av fossil energi. Det här riskerar att destabilisera världen och FN varnar för utbredd svält.

Det kommer att bli svårt att i någon större utsträckning ersätta det fossila med förnyelsebart. Varje ynka liter olja är förädlad ur 24 ton (!) organiskt material. Det säger sig självt att energiinnehållet i en sockerbeta i jämförelse är sisådär.

Med alla korten på bordet – vilka strategier för att tackla klimatförändringarna undanröjer tragedier i möjligaste mån? Är det någon gång det är tid för djärva radikala idéer är det nu. Insikterna om miljöhoten har vi haft åtminstone sedan 1970-talet, så det finns många visioner och initiativ som kan vävas samman och fungera som inspiration när vi går framåt. 
I en paneldiskussion med framtidsforskare inför Earth Day hävdas att framtiden är öppnare nu, inte så utstakad, kort sagt mer osäker, vilket bjuder in till större drömmar och friare tankar. Vi vet att framtiden kommer att bli annorlunda i vilket fall, det finns ingen väg tillbaka till fossilsamhället.

Framtiden kan bli bättre på många sätt. Vi måste få alla ombord. Det handlar om att omdefiniera vad som är ”bra för oss” och byta ut gamla livsstilar, värderingar och världsuppfattningar.