Vatten. Det är allmänt känt att vi är gjorda av detta under, denna kemiska förening vars skick gör oss ständigt sårbara. Förr var det bara att kupa händerna under ytan på vattendragen och dricka, lika naturligt som att andas frisk luft. I dag är det inte så ovanligt att vattnet kommer med ett pris och klätt i plast. Större delen av världens färskvatten är fruset i Nord- och Sydpolen. Inte lika välkänd är den så kallade tredje polen, till stora delar kontrollerad av Kina sedan 1950; glaciärerna som omringar och utformar Tibets platå och sträcker sig över Himalayabergen.

Tibet var lite av drömmarnas land. Ett buddhistiskt samhälle högt över havet med prioriteringar som skiljer sig enormt från västvärldens karriärstegar. Områdets ekosystem är källan till tio av Asiens viktigaste floder, där ibland den välkända och för hinduer heliga floden Ganges som rinner genom Indien. Vattenkällan förser omkring 210 miljoner människor med sitt dagliga behov, då stora delar av södra Asiens färskvatten har sitt ursprung i de tibetanska bergstopparna. Glaciärerna reglerar regionens regnfall likt Amazonas i Latinamerika, deras tillstånd är minst lika avgörande för planetens klimat. 1,3 miljarder människor är dessutom beroende av kvaliteten på Tibets miljö. Landets spirituella och tidigare också politiska ledare är fredsfiguren Dalai Lama, som till följd av Kinas intressen sedan 1959 befinner sig i exil i Dharamsala i norra Indien.

Kina är en av världens stormakter. Detta innebär många saker, bland annat att mindre länder med mindre ekonomier ofta inte mäktar med att säga emot vad landet gör eller säger. Det är lite som på en skolgård, de enda som vågar säga emot är de som är lika stora och har ett eget tufft gäng på andra sidan grusplanen (eller andra sidan Atlanten). Som stormakter gör och har gjort genom historien så har också Kina expanderat sina gränser på bekostnad av andra folkslag och kulturer. Speciellt då det finns något på andra sidan gränsen som skulle gynna landet. Som världens tredje största vattenkälla till exempel, som i dag står för nära en tredjedel av Kinas sötvatten. Givetvis kan man tänka sig att de rika mineralerna i bergskedjorna också lockade, där ibland litium som används i Kinas massproduktion av solpaneler. 

1950 patrullerade Kinas soldater in i Tibets huvudstad Lhasa, för att enligt Bejings radio ”frigöra landet från ett religiöst styre till ett kommunistiskt”. Åren som följde försökte den kinesiska regeringen utplåna den tibetanska kulturen, till följd av bland annat protester mot detta dog runt 1,2 miljoner tibetaner. 1959 flydde Dalai Lama tillsammans med runt 100 000 medborgare. I dag fortsätter flyktingströmmarna över Himalayas bergskedja. Sedan 1950 har tibetanska barn tvingats till kinesiska barnhem för omskolning, bilder på Dalai Lama är förbjudna och buddhism utmålas som en sjukdom som bör förstöras. Situationen är så allvarlig att det förekommer att tibetanska demonstranter protesterar genom att elda upp sig själva.

Under de senaste 70 åren har Kina byggt ut Tibets infrastruktur för att bättre nå fram till de gruvor som utvinner områdets mineraler, samt investerat enormt i vattenkraftverk som utnyttjar styrkan i nästan alla av Tibets floder. Det största problemet är att dessa vattenkraftverk byggs utan vidare hänsyn till civilisationer längre ner längs floderna som är beroende av vattnets flöde. För att inte tala om alla de tibetanska familjer som tvångsförflyttas för industrins skull, eller de mindre ekosystem som floderna är en avgörande del av. Planer på att rikta om vattendragen in emot Kinas torrare delar har också diskuterats de senaste åren. Dessutom har Kinas giriga exploatering en negativ effekt på Tibets redan snabbt smältande glaciärer, något som i slutändan påverkar oss alla.

Världens ögon borde riktas mot Tibet och ifrågasätta samt ställa krav på Kina. Vare sig motivet är de mänskliga rättigheterna, naturens rättigheter, ett försök att motverka framtida klimatflyktingar eller ren aktivism för rent vatten.