Vi människor kan vara ganska otroliga när vi står inför en akut situation. Men vi kan också vara ganska hopplösa när situationen inte upplevs som så akut. Problemet är bara att när det upplevs som akut så är det ofta redan försent.

Ta det nya coronaviruset. Över hela världen ser vi nu hur länder tar till extraordinära åtgärder för att bromsa smittspridningen. I Italien har man satt hela regioner i karantän, något som saknar motstycke i modern historia. I Spanien, Norge och Danmark – länder med ungefär lika många eller färre smittade än Sverige – så måste alla som vistats i ett riskområde sitta i karantän i 14 dagar. Enorma evenemang (som Melodifestivalen i Danmark) ställs in eller spelas utan publik och människor uppmanas i hög utsträckning att stanna hemma.

Men inte i Sverige. Här försöker Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell i spetsen, att tona ner oron så mycket som möjligt och bromsa viktiga åtgärder. Bland annat tog det ganska lång tid innan man ens avrådde från resor till länder där smittspridningen är hög. Tegnell har bland annat sagt att det inte finns någon anledning att hålla barn som varit i länderna hemma från skolan eftersom barn, enligt honom, inte smittar i samma utsträckning som vuxna. Men även om så är fallet finns det inget som säger säkert att barn inte kan smitta och att hålla dem hemma en till två veckor borde vara ett rimligt pris att betala för risken att fortsätta smittspridningen. 

Varför agerar en svensk myndighet på det här sättet? Kanske för att vi inte är vana vid den här typen av kris, i länder som är vana vid större kriser har man en större beredskap och förmåga att fatta snabba beslut, på gott och ont. Kanske också för att vi hittills inte har haft några dödsfall i Sverige. Om tiotals eller till och med hundratals människor skulle börja dö även här skulle vi förmodligen också genomföra ganska långtgående åtgärder. Problemet är bara att när det har gått så långt så kan det vara svårt att hejda.

I sin bok Det är vi som är klimatet: Hur man räddar världen som just kommit ut på svenska skriver Jonathan Safran Foer bland annat om varför vi är så långsamma med att agera när det gäller klimatfrågor. Han jämför med andra världskriget då den amerikanska regeringen införde en rad åtgärder som befolkningen accepterade utan något större motstånd. Bland annat infördes en hastighetsbegränsning på 60 kilometer i timmen i hela landet, de flesta varor ransonerades och man lanserade en “dela köttet”-kampanj där alla uppmanades att begränsa sitt veckointag av kött till drygt ett kilo. De här sakerna hade förmodligen inte varit särskilt populära i fredstid men i krigstid insåg de flesta att de behövde göra kollektiva uppoffringar.

I krig finns oftast en tydlig fiende, det finns en konflikt, en känsla av gott och ont som de flesta har lätt att förhålla sig till. Klimathotet upplevs av de flesta som mycket mer abstrakt, det är svårt att veta exakt hur våra liv kommer att påverkas och även om vi inser allvaret är det svårt att känna någon akut panik eftersom det är väldigt lite i vår vardag som talar om för oss att vi står inför ett konkret hot. “Vi är medvetna om vad som existentiellt står på spel och hur bråttom det är, men även om vi vet att det rasar ett krig om vår överlevnad känner vi oss inte indragna i det. Distansen mellan det vi vet och det vi känner kan göra det svårt även för människor som bryr sig och är politiskt engagerade – människor som vill agera – att agera” skriver Safran Foer. Han beskriver det som en kris för vår fantasi, våra hjärnor är helt enkelt inte skapade på ett sådant sätt att vi kan känna panik inför hot som upplevs som avlägsna.

Coronaepidemin har tydligt visat hur farligt det kan vara att inte sätta in åtgärder när problemet är i sin linda, att inte agera preventivt och att inte tillämpa försiktighetsprincipen. Jag önskar att vi kunde lära oss av detta och ta med oss den vetskapen även när vi diskuterar klimatfrågor.

Det finns förstås risk att man går för långt. Man kan diskutera om Kinas agerande efter coronautbrottet där man bland annat har spärrat av städer och tagit i med hårdhandskarna för att få folk att hålla sig inomhus har varit berättigat (man kan också diskutera om de verkligen har gjort det för folkets bästa eller om de bara vill visa upp en stark fasad för omvärlden). På samma sätt kan man tänka sig en klimatdiktatur där besluten inte är förankrade hos folket och där regeringen inför lagar och åtstramningar mot folkets vilja. Och här någonstans uppstår dilemmat: för att åstadkomma stora förändringar behöver man ha folket med sig, annars kommer det uppstå stora protester och kan i värsta fall bli kontraproduktivt. Men samtidigt är det oerhört svårt att mobilisera människor inför ett hot som de inte upplever som akut.

Kanske är det först när vi känner brandröken sticka oss i näsan som vi förstår att huset brinner, för att låna Greta Thunbergs metafor. Vad tänker vi då när vi upptäcker att vi står på översta våningen och inser att det för högt för att hoppa?