80 miljarder kronor. Så mycket spenderade vi svenskar på julhandel under förra året. Det är 68 miljarder kronor mer än regeringens totala klimat- och miljöbudget för 2020. Det är också mer än vi spenderade året innan, vilket i sin tur var mer än året innan det och så vidare och så vidare. Och i år ser det ut att bli ännu ett rekordår. Nästa fredag är det dags för den största köpdagen av alla, Black Friday, och bara den dagen förväntas handeln öka med 20 procent i år jämfört med samma datum förra året.

Expressens krönikör Patrik Lundberg skrev i veckan en väldigt stark och personlig text om köpskam, reor och medelklassens hyckleri. Lundberg pekar på siffror från Rädda Barnen som visar att vart tredje barn har oroat sig över familjens ekonomi. Han går sedan över till att berätta om sin egen uppväxt, om extrapriser som förgyllde den och om medelklassens nedsättande syn på de som inte hade några pengar. ”Ska man skämmas för att man jagar extrapriser?” är den retoriska rubriken.

Det finns många poänger här, inte minst i stycket där han beskriver moraliserandet över fattiga människors val som att röka eller äta på McDonalds. Jag förstår också att initiativ om att bojkotta Black Friday kan sticka i ögonen på den som nästan inte har några pengar. Men vi måste trots allt kunna kritisera den gräsliga överkonsumtionen utan att det ska ses som ett sätt att sparka på dem som redan ligger.

Mot slutet av texten skriver Lundberg att även han numera har insett att köphysterin och reahögtiderna har gått för långt. Men ändå tycker han att det är något som skaver i uppropen mot Black Friday. Dessa upprop, skriver han, är skapade av och för medelklassen, men den reella köpskammen landar någon annanstans. ”Medelklassen skäms ändå redan för allt, det är sedan gammalt. För sitt nyttjande av rot- och rutavdrag, läxhjälp. För att få barn och flytta från resursbehövande områden. För att flyga till New York. Man skäms, men gör det ändå.” 

Det är en träffsäker formulering, tyvärr gör sig Lundberg själv skyldig till en del klassförakt här. Det är tacksamt att ironisera över medelklassmänniskor som säger en sak och handlar motsatt, och dessa finns definitivt, men man missar då alla människor både inom medelklassen och andra klasser som faktiskt försöker göra förändringar för en hållbarare riktning i sin vardag. Jag är inte alls så övertygad om att Black Friday-bojkotterna träffar så snett som Lundberg tycks tro. Jag tror att det finns gott om människor med alldeles för mycket pengar som ser de här uppropen och faktiskt får sig en tankeställare.

Värt att poängtera är också att ingenstans i Naturskyddsföreningens upprop för att bojkotta Black Friday, som Lundberg riktar in sig på, står det något om köpskam. Snarare tolkar jag deras inlägg som att det är handeln som borde skämmas för att de försöker lura på oss prylar som vi faktiskt inte behöver.

Ett av problemen med rikedom är att den alltid är relativ. I ett globalt perspektiv är nästan alla i Sverige rika. Det betyder inte att alla i Sverige har det bra eller att det inte existerar någon fattigdom här. Det finns definitivt många som är fattiga på riktigt. Problemet är att vi ständigt jämför oss och ju rikare vi blir desto högre blir förväntningarna på vad som är ett gott liv. Det är inte konstigt att vi har de här förväntningarna, reklamen har lärt oss sen vi föddes att det bara är konsumtion som kan göra oss lyckliga. Till på köpet är vi ett flockdjur och vill gärna ha samma saker och göra samma saker som alla andra.

Men normer går att bryta, även om det är svårt. Och i normbrytandet är skam trots allt ett effektivt grepp. Vi har redan sett hur flygnormen har börjat förskjutas, folk skryter inte längre riktigt lika mycket över sina guldkort på de stora flygbolagen, många influencers får försvara sig när de lägger ut bilder på sina shoppingresor till New York. Kanske är något också på väg att hända kring köpnormerna. Förra året var årets julklapp “det återvunna plagget” och i år är det en mobillåda som man lika gärna kan göra själv av en kartong som att köpa.

Nej, man ska såklart inte skämmas för att man är fattig eller för att man önskar sig saker som alla andra har. De som ska skämmas är de som shoppar utan eftertanke, som åker på sin tjugonde flygresa samma kvartal eller som köper en ny mobil efter ett halvår av den enkla anledningen att de har börjat tröttna på den gamla. De som också ska skämmas är varuhusen som höjer priserna några veckor innan Black friday för att sedan kunna sänka dem och framställa det som en rea för att vi ska shoppa ännu mer eller företagen som vill få oss att tro att vi inte kan leva utan den där nya rakapparaten. Det är mot dem, och det beteendet, som uppropen mot Black Friday riktar sig.