I år är det hundra år sedan 8 timmars arbetsdag infördes i Sverige. Visserligen fortsatte man att jobba på lördagar fram till 1971, men i jämförelse med den oerhörda teknikutveckling som har skett de senaste hundra åren så är det väldigt lite som har hänt med arbetstiden.

Argument för kortare arbetsveckor kommer ganska ofta upp, nu senast i DN där företagsledaren Andrew Barnes berättar om alla fördelar med kortare arbetstid så som större engagemang, ökad stimulans och mindre stress. Men det är inte någon av dessa fördelar som DN väljer att fokusera på och lyfta i rubriken, istället är det att vi blir mer effektiva om vi jobbar mindre. Det kan säkert stämma i många fall, men är det verkligen det som är målet? Borde inte det faktum att massor av människor bränner ut sig och sällan har tid till något annat än jobb vara argument nog för att vi ska korta arbetsdagarna?

I den politiska debatten är diskussionen om kortare arbetstid i stort sett död i dag, trots att det har gjorts många framgångsrika experiment, både i privat och offentlig sektor. Bland annat har man prövat sex timmars arbetsdag på äldreboenden och sjukhus i Göteborg, Skellefteå och Umeå. Experimentet i Göteborg blev omskrivet över hela världen och resultaten var mycket positiva, bland annat orkade personalen mer och sjukfrånvaron minskade. Trots det har det inte fått någon fortsättning. Det finns en ekonomisk förklaring till det, för att täcka upp för tidsbortfallet rekryterades nya anställda vilket gjorde att kostnaderna för kommunen ökade. Men samtidigt minskade kostnaderna för staten eftersom flera gick från att vara beroende av försörjningsstöd och A-kassa till att få en anställning.

Det finns förstås också en moralisk aspekt av det hela. I Sverige är en god medborgare en medborgare som arbetar, gärna så mycket som möjligt. Om det inte var för att devisen ”Arbeit macht frei” var så förknippad med Nazityskland hade det lika gärna kunnat vara en paroll för Socialdemokraterna. Att prata om att arbeta mindre anses fortfarande som något suspekt, flummigt och samhällsekonomiskt farligt.

Kanske måste vi ta till de ekonomiskt rationella argumenten, som att effektiviteten och vinsten kommer att öka med mer utvilade och alerta medarbetare, för att politikerna någonsin ska börja lyssna. Risken är bara att vi fastnar i att effektiviteten är det enda som räknas och att vi förväntas jobba lika mycket, eller mer, fast på kortare tid.

Jag tror att det är viktigt att inse att kortare arbetstid inte i första hand är till för samhället utan för oss som individer, att vi ska få mer frihet och må bättre. Kanske kommer det leda till att vi blir mer effektiva och att företagets vinster ökar, men det får inte bli det primära.

Jobba mindre för att leva mer helt enkelt, inte för att bli duktigare myror eller smidigare kugghjul i arbetslivets maskineri.