Den nya regeringens aviserade miljöpolitik har mött blandade reaktioner. Regeringsförklaringen har kallats historisk ur klimatsynpunkt och kommande budget kommer återigen innehålla en rekordstor satsning på naturvård och klimat. Miljöpartiet har sannerligen satt avtryck. Samtidigt växer kritiken. Från höger kommer de sedvanliga argumenten om att politiken är tillväxtfientlig, symbolisk och ineffektiv, det är inget nytt. Däremot hörs allt fler röster som varnar för att avsaknaden av klass- och landsbygdsperspektiv riskerar att väcka ett populistisk motstånd som kommer att undergräva stödet ytterligare från låginkomsttagare och människor i glesbygdsregioner.
Främst är det den gröna skatteväxlingen som diskuteras. En nyliberal klimatlösning som innebär ökade skatter på bränsle och miljöfarlig konsumtion som växlas mot sänkt skatt på arbete och företagande. En skatt som drabbar de som bor i glesbygd utan välfungerande kollektivtrafik och som slår hårdare mot de med låg eller ingen inkomst. Samtidigt kan det argumenteras att miljöskatterna är nödvändiga för att möta klimatkrisen oavsett vem som drabbas, och att frågan om ojämlikhet är en separat fråga som kräver en separat lösning.
Men det finns en skattemodell som erbjuder ett elegant sätt att förena dessa perspektiv och som borde vara på allas läppar. Den har gått under olika namn men lanseras nu av Isabella Lövin (MP) som “Grön återbäring”. Modellen bygger likt regeringens skatteväxling på höga miljöskatter. Skillnaden är att skatteintäkterna samlas i en klumpsumma och delas ut i lika delar till medborgarna. På så sätt påminner det om basinkomst, med den viktiga skillnaden att man själv kan vara med och påverka huruvida återbäringen blir en nettovinst eller förlust för individen. De med höga inkomster som konsumerar mycket kommer att betala ett högre belopp än de får tillbaka medan människor med låg och/eller klimatvänlig konsumtion kommer att tjäna en slant.
Är idén för bra för att vara sann? Knappast. I den kanadensiska delstaten British Columbia har modellen varit på plats i tio år och har minskat utsläppen med 5–15 procent utan att påverka tillväxten negativt. Den har dessutom ett starkt folkligt stöd och kommer att införas på nationell nivå från och med april i år. I dag berör skatten energisektorn och fordonsbränsle, men den skulle lätt kunna breddas till att innefatta andra områden som exempelvis kemikalier, elektronik eller köttkonsumtion.
Idén är inte ny i Sverige. De dåvarande riksdagsledamöterna Niclas Malmberg och Stefan Nilsson har lyft förslaget i Miljöpartiet och formulerat motioner till riksdagen varje år 2015–2017. Förslaget har dock mötts av ett svalt mottagande av partiledningen och i media, men nu verkar något ha hänt.
Miljöminister Lövin argumenterar för grön återbäring och andra glesbygdssatstningar i en debattartikel i Aftonbladet (22/2-19) och finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund (MP) skriver på DN Debatt (21/2-19) att “ett av de viktigaste politikområdena de kommande åren är en rättvis grön skatteväxling” och lyfter fram Kanada som ett positivt exempel.
De dåliga opinionssiffrorna och Partiet Vändpunkts entré verkar ha tänt en gnista hos de gröna. Kritiken har nått fram. Den gröna återbäringen är en solklar valvinnare, och jag hoppas nu att de ska driva den här frågan aggressivt i media och riksdag under hela mandatperioden. Skrota den gröna skatteväxlingen som bara underblåser klyftan mellan stad och land och för istället en politik som alla utom möjligen de allra rikaste kan stå bakom.
