Det råder inga tvivel om vad som sker i Gaza. Det har inte gjort det på länge.
Redan i november deklarerade den israeliska militärens brigadgeneral Itzik Cohen att det inte finns någon ”avsikt att låta invånarna i norra Gaza återvända till sina hem”. Humanitärt bistånd kommer inte heller att nå den norra delen av området eftersom det ”inte finns några civila kvar”.
Israeliska tjänstemän viftade då bort Cohens uttalanden som ”tagna ur sitt sammanhang” och sagt att de inte återspeglar militärens ”mål och värderingar”. Nu, ett halvår och tiotusentals dödade palestinier senare, skräder israeliska företrädare inte längre orden.
”Gaza kommer att fullständigt förstöras”, sa finansminister Bezalel Smotrich när han talade vid en konferens om judisk bosättning på den ockuperade Västbanken. ”Civila kommer att förflyttas till […] södra delen, till en humanitär zon utan Hamas eller terrorism, och därifrån kommer de att börja lämna i stort antal till tredje land”.
Uttalandet kom dagen efter att Israels säkerhetskabinett godkänt en plan för Operation Gideons stridsvagnar, som enligt en israelisk tjänsteman innebär ”erövring av Gazaremsan och kontroll över territorierna”. Ett målmedvetet försök att utplåna ett samhälle och fördriva dess folk. Det är etnisk rensning, inte som en möjlig tolkning, utan som en uttalad målsättning.
Ulf Kristersson säger att regeringen är ”orolig över det som händer i Gaza och följer det hela tiden.” Det är inte bara ett innehållslöst uttalande, utan en total abdikering av politiskt ansvar. Upprörande, ja, men på ett sätt också konsekvent. Eller snarare: avslöjande. Det finns åtminstone ingen ambition att låtsas vara något man inte är.
Kristerssons regering styrs inte främst utifrån principer om rättvisa eller mänskliga rättigheter, utan av geopolitiska lojaliteter och ekonomiska intressen. Utifrån ett sådant förhållningssätt är internationell politik främst en fråga om stabilitet, ordning och lojalitet med den imperialistiska maktstruktur som USA upprätthåller. Relationerna till USA och Israel väger tyngre än universella mänskliga rättigheter. Folkrätten blir ett verktyg att hänvisa till när det är bekvämt, och moraliska ställningstaganden formas inte av principer, utan av intressen.
Till sin hjälp har regeringen en djupare föreställningsvärld, där vissa liv helt enkelt väger mindre. Den europeiska islamofobin, ofta maskerad som försvar av ”inhemska värderingar” eller säkerhetspolitik, har successivt normaliserat bilden av palestinier som de andra – mindre oskyldiga, mindre sörjbara, mindre värda att skydda. När barn dör i Gaza är det som om det sker i en annan moralisk geografi. Som om det inte riktigt händer. Det är resultatet av en politisk världsuppfattning där lidande rangordnas och vissa kroppar betraktas som disponibla.
Men det finns inga ursäkter kvar. Sverige har verktyg. Det finns konkreta åtgärder som kan och borde vidtas, om viljan finns.
Regeringen skulle kunna sälla sig till de EU-länder och parlamentariker som redan kräver att associationsavtalet med Israel ska frysas. Avtalet bygger på respekt för mänskliga rättigheter, och när Israel så uppenbart bryter mot dessa principer borde Sverige tydligt ställa sig bakom kravet på att samarbetet upphör. Man skulle kunna driva på för ett vapenembargo, både nationellt och inom EU. Man skulle kunna kräva att blockaden av humanitärt bistånd till Gaza hävs, att mat, medicin och vatten når fram. Man skulle kunna ta emot skadade palestinska patienter för vård. Man skulle kunna erbjuda trygghet och stipendier till palestinska studenter, forskare och akademiker vars universitet har bombats sönder. Det finns så många sätt att visa att vi ser – och att vi vägrar vara passiva.
Det handlar inte om maktlöshet. Det handlar om ovilja.
Om regeringen inte vill agera, måste vi andra göra det. Visa att vi är många som inte ställer oss bakom Kristerssons Gaza-politik. Det kan vi göra genom att gå med i Palestinademonstrationerna, blockera vapentransporter, sätta press på våra fackförbund att agera (som hamnarbetarna och medlemmar i IF Metall gjort med sin motion om bojkott av Israel), skriva under upprop, kontakta riksdagsledamöter, kräva att Sveriges röst i EU används för att frysa associationsavtalet.
För varje dag vi väntar, dör fler.
Organisera sig mot folkmord och etnisk rensning.
Sveriges regering.
