Vargens roll i den svenska skogen verkar vara att dö, i alla fall om man frågar regeringen. Nyligen skrev fyra namnkunniga representanter för Tidöregeringen, däribland landsbygdsminister Peter Kullgren och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, en debattartikel i Dagens industri där de förespråkar en radikal minskning av den svenska vargstammen. Det framgår tydligt att vargen ska minska i antal – men exakt varför är inte helt klart.
Vargen dyker ofta upp i samhällsdebatten, och verkar ses som en naturlig fiende till människan. Det primära skälet för en radikal minskning av vargstammen som nämns i artikeln är varken baserat på vetenskap eller statistik. Enligt regeringen är rädsla det främsta skälet att döda fler vargar. ”Bönder känner oro för att släppa ut djuren på bete av rädsla för vargangrepp, föräldrar känner otrygghet i att låta barnen leka ute när varg stryker omkring i närområdet och hundägare är rädda för att vargen ska attackera på skogspromenaden” skriver författarna. Och självklart ska man ta människors rädsla på allvar – men det spelar roll hur man gör det. Om vi skulle applicera samma metod på andra rädslor, alltså att använda våld mot det vi är rädda för, skulle vi snart hamna i ett läge där allt vi är rädda för ska bort, dödas, försvinna. Det skulle i längden antagligen bara orsaka mer rädsla, eftersom rädsla är en naturlig del av livet.
Istället för att ta till våld bör man ta vargrädslan på allvar genom att sprida kunskap om vargen, dess roll för ekosystemen och hur farlig (eller ofarlig) den faktiskt är. Det stämmer att den kan vara våldsam – men vargattacker mot människor är ovanliga, och det är endast 0,1 procent av alla får i Sverige som attackeras av varg varje år. Dessutom är den mest våldsamma arten på den här planeten inte vargen, utan människan. Det är ju vi som ska döda resterande 99,9 procent av fåren. Vi sitter ohotade på tronen som de största våldsutövarna på den här planeten.
Det finns även ekologiska anledningar att låta vargen vara. I varje ekosystem finns näringsvävar, där varje art spelar en viktig roll. På de översta nivåerna i de här näringsvävarna finns de stora rovdjuren, där vargen är ett. Om man tar bort de stora rovdjuren får det stora konsekvenser för hela ekosystemets funktion, och vi riskerar att påverka vår egen tillgång till de resurser ekosystemen producerar och som vi behöver för att överleva.
Det är också relevant att komma ihåg att det är vi människor som överexploaterar skogen, alltså vargens och många andras hem. I och med det tvingar vi vargen att hitta nya vägar för att överleva – i vissa fall närmare människan – och skyller samtidigt på den när den kommer närmare. Att döda vargen för att vi är rädda för den riskerar alltså att i längden också skada andra varelser, inklusive oss själva. Man behöver ställa sig frågan vad det är vi ska vara mest rädda för: vargen, som är en central del i svenska ekosystem, eller överexploateringen av resurser och alla de effekter den medför?
Målet med vargförvaltningen borde vara att se till att vargen kan leva ett gott liv på den plats där den trivs bäst – i skogen. Vargfrågan är verkligen inte så enkel som regeringen vill få det att låta, eftersom vargen inte existerar i ett vakuum. Den har sin viktiga roll i ekosystemen, och också rätt att existera utan människans inblandning. Det är inte människans rättighet att äga allt och alla på den här planeten, och vi kan inte skjuta allt vi är rädda för. Vi behöver lära oss att göra det motsatta – hitta vägar där vi kan existera på den här planeten tillsammans.
En tysk studie visar att basinkomst förbättrar människors mentala hälsa.
Ungerns nya människofientliga lagar.
