LEDARE: I måndags installerades Donald Trump åter som USA:s president. Under sina första timmar som en av världens mäktigaste män hann Trump, som väntat, skapa ordentligt med uppståndelse. Omedelbart benådades över 1 500 personer som deltog vid stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 – oavsett om de dömts för våldsbrott eller inte. Nu väntar också bland mycket annat massdeportationer, nödläge vid mexikanska gränsen för att Trump ska kunna bygga sin omtalade mur samt utträde ur både Parisavtalet och WHO.
Att Trump är en man vars fokus ligger på uppmärksamhet, makt och splittring kan inte ha undgått någon vid det här laget. Han vill ha uppmärksamhet till varje pris – ofta på bekostnad av marginaliserade grupper. Det blir tuffare att vara hbtq-person, flykting, fattig, ickevit, kvinna – kort sagt blir det tuffare för de flesta som inte är rika, vita män. I samband med installationen av Trump släppte Oxfam en rapport där de skriver att världens rika blir rikare i en allt snabbare takt samtidigt som fattigdomsnivån i världen varit densamma sedan 90-talet. Valet av Trump som president blir som en manifestation av detta. De rika blir rikare, och med sin ökade rikedom bygger de murar mot de fattiga, deporterar dem till andra sidan muren, låtsas att världen går att dela upp i vi och dem och att fattigdom är någon annans problem så snart man själv inte behöver se den.
Trumps relation till andra rika män får mig att för jag vet inte vilken gång i ordningen undra om USA verkligen kan räknas som en demokrati. Metas vd Mark Zuckerberg väljer att anpassa sig efter det rådande politiska klimatet och slutar med faktakontroll på Facebook och Instagram i USA. Han menar att detta ska främja det fria ordet, men hur han ska hantera allt det hatiska språkbruk som algoritmerna älskar framgår inte. Algoritmerna är som Trump: uppmärksamhet framför allt. Mänskliga rättigheter blir sekundärt i det samhälle som Trump bygger ihop med sina rikemanskompisar.
Ytterligare en rik man som seglat upp som en allt närmare allierad till Trump är Elon Musk. Och kanske är det deras relation som skapar mest oro kring den amerikanska demokratin för mig. Hur mycket pengar kan en affärsman få lägga på en presidentkampanj innan det räknas som odemokratiskt? Var går egentligen gränsen mellan president och affärsman i USA? Trump sitter ju själv på båda stolarna, och omger sig med personer som funkar på liknande sätt.
Musk är inte heller han en förkämpe för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Den gest han gjorde under sitt tal på Trumps installation var så lik en Hitlerhälsning att om det inte var menat så, är Musk än mer korkad än jag trott. Frågan är om Trump säger upp kontakten efter den gesten – men inte för att den är inhuman, utan för att den riskerar att få mer uppmärksamhet än Trump själv. Och som vi alla vet: den som får mest uppmärksamhet vinner, och vinnaren i Trumps värld måste alltid vara Trump.
Vi får se vad som sker de kommande fyra åren. Trump är trots allt USA:s president, inte världens. Men hans oförutsägbarhet och uppmärksamhetskåthet påverkar oss alla. Inget land är isolerat – vi är alla invånare på planeten jorden. Och just det, som är en av de mest grundläggande förutsättningarna för att vi ska kunna samexistera, är sekundärt i Trumps värld. Desto viktigare att vi då är många som står upp för mänskliga rättigheter och alla människor lika värde. Ju fler vi är som prioriterar människor framför pengar och uppmärksamhet, desto mindre makt får personer som Trump i längden.
Tummen upp: Nödhjälpen når äntligen människorna i Gaza.
Tummen ned: Den tyska regeringskrisen.
