I en tid av militarisering och vapenskrammel behövs fler röster för fred och nedrustning. En sådan gräsrotsrörelse är Fredsrörelsen på Orust, som med stort engagemang har kämpat för fredsfrågor i över fyrtio år. Elisabeth Sanderson har besökt en förening som inte har varit rädd för att sticka ut hakan.
Fredsrörelsen på Orust bildades i maj 1983. Året därefter påbörjades arbetet med att skapa ett fredsspel. Man byggde upp scen och läktare och man ordnade med bussar från Göteborg. 1985 invigdes fredsspelet av Maj-Britt Theorin. Man hade 10 000 åskådare under tio föreställningar.
Två av eldsjälarna bakom Fredsrörelsen på Orust är Ola och hans fru Erni som bor i Olas barndomshem, tillika den före detta affären i Stocken på Orust. Tidigt satt de med i styrelsen. De förde med sig ett mycket stort kontaktnät vilket visade sig på föredragskvällarna. Nu har de varit ordförande och sekreterare under många år.
Med sina livslånga engagemang för fred lämnade båda två tidigt sina lärarjobb för att bedriva fredsarbete på heltid. De har gjort 25 resor till Indien och Bangladesh för att bedriva solidaritetsarbete genom att hjälpa till med ekologiskt jordbruk, byskolor och väveri och de har knutit många kontakter runtom i Europa.
För att försörja sig har de drivit allt från ett eget fredscafé med närproducerade alternativt solidariska, hembakta kakor döpta efter stora fredskämpar, föreläst på skolor, skrivit böcker, artiklar, skrifter, poesi och insändare. Ola och Erni driver också det svenska konsulatet för fredsrepubliken Zitzer.
Lära känna sin fiende
Första gången jag träffade dem var i början på 1980-talet. Då höll de till i den Fredspolitiska föreningen Pax lokaler, den göteborgska lokalföreningen av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Ett av mina starkaste minnen från den tiden innebar en liten ”synvända” för min del. Erni ställde den hypotetiska frågan vad man skulle göra om en okänd person (förmodad fiende) kommer åkande emot dig i en båt när du är vid kusten? ”Varför inte bjuda in på kaffe”, föreslog hon. Innebörden är ju förstås att om man lär känna sin ”fiende” så blir hen inte längre farlig. Man kan också kalla processen för en ”förbrödring”.
Ola brukar säga att genom förbrödring skapas ömsesidig förståelse och förtroende, vilket kan ske på många olika sätt, som till exempel via handel, samarbeten av olika slag, kulturutbyten, studentutbyten, gemensamma festivaler och så vidare. Kulturella skillnader och olikheter försöker man då se som utmaningar, något som kan utmynna i nya insikter.
Ett annat minne, som inledde mitt eget intresse för ickevåld, då i början av 1980-talet, var planschen som prydde väggen där det stod: ”Tänk om det kallades till krig – och ingen kom”. Där och då gick det upp för mig vilken enorm kraft som finns i ett gemensamt samarbete (och civil olydnad) för en fredlig framtid.
Två andra eldsjälar är Annika och Håkan. Annika har haft flera styrelseuppdrag under årens lopp och fungerar nu sedan många år som kassör. Håkan har också suttit i styrelsen under många år, han är den som fixar det tekniska under föredragskvällarna och har aldrig missat något föredrag. Han är dessutom föreningens representant i paraplyorganet Fredsam.
Spännande föreläsningar och skrifter
Fredsrörelsen på Orust har varit aktiv inom många områden. Under många år hade de bokcirklar där man studerade världens länder, deras religioner och kulturer. Enligt Ola är syftet att visa att för en fredlig värld krävs en förståelse byggd på sanningssökande. Historien har gett folk i alla länder olika erfarenheter, kunskaper, samhällsförhållanden, problem och osäkerheter.
Det brukar komma runt tio föreläsare på besök varje år. Pierre Schori, Sissela Kyle, Agneta Pleijel, Johan Galtung, Birger Schlaug, Maj-Britt Theorin, Gudrun Schyman, Stina Oscarson, fredsforskarna Jan Öberg, Stellan Vinthagen och Jörgen Johansen är bara några av dem.
Rörelsen har lämnat in protester mot bland annat Värdlandsavtalet, Natomedlemskapet och DCA-avtalet. De ger också ut skrifter som behandlar allt ifrån kärnvapenhot till ubåtshot. De två senaste skrifterna heter: ”Om vapen vore lösningen hade vi haft fred för länge sedan” och ”Maktens Irrvägar – om kolonialism, demokrati och diktatur”.
Fredsrörelsen har ett nära samarbete med fredsforskare och det är ingen underdrift att påstå att deras skrifter vilar på en stor faktabas.
Polisanmälde Nobelkommittén
Sedan 2013 har Fredsrörelsen på Orust delat ut ”Folkets fredspris i enlighet med Nobels testamente”, eftersom de tycker att Nobelstiftelsen delar ut priset i strid med testamentet.
Alfred Nobel klargjorde tydligt i sitt testamente att han ville belöna personer som arbetat för förbrödring mellan folken, arrangerat fredskongresser och arbetat för nedrustning. Den norske advokaten, författaren och fredsaktivisten Fredrik Heffermehl har noga gått igenom vilka som fått det officiella priset.
Han menade att nedrustnings- och ickevåldsförsvarare systematiskt berövats det pris som var avsett för dem. Heffermehl var (han har nyligen gått bort) dessutom vicepresident för Internationella fredsbyrån och hederspresident för Norges fredsråd.
Ytterst ansvarig är Nobelstiftelsen i Stockholm, vilka tidigare har anmälts till Länsstyrelsen. De anmodade därefter stiftelsen att tillse att norska nobelkommittén följde testamentets bestämmelser, men utan resultat.
Orust Fredsrörelse deltog därför i polisanmälan mot norska nobelkommittén och beslutade sig för att dela ut egna priser.
De som hittills fått ”Folkets fredspris i enlighet med Nobels testamente” är fredsforskaren Jan Öberg, Åke Sandin, mångårig antimilitarist och aktivist, M K Gandhi (postumt), Maj-Britt Theorin, Johan Galtung, Agneta Norberg, Jörgen Johansen, Berit Ås, Maj Wechselmann, Gudrun Schyman och Karin Utas Carlsson.
Hatbrev
Alla känner vi till Martin Luther Kings uttalande: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Och Orust Fredsrörelse låter sig verkligen inte tystas. Inte minst när det kommer till kriget i Ukraina där Orust Fredsrörelse har gett sig in i den infekterade debatten och menar att både medier och politiker helt bortsett från USAs och Natos roll, både i de nuvarande krigen och i tidigare. Nato har 880 militärbaser runt om i världen, samt 17 militärbaser i Sverige, alla riktade mot sina egna intresseområden, förklarar Ola.
Ola berättar att det finns ett enormt glapp mellan fredsrörelsens ideal om nedrustning och Natos pågående upprustning. Behovet av ett militärt försvar bygger på misstänksamhet och misstro, vilket kan leda till förtal, så kallad demonisering av andra folk och dess ledare. Fredsrörelsen söker istället ett konstruktivt närmande och samarbete mellan stater, för att på så sätt öka förtroende och tillit. Fred skapas inte med vapen, man bör istället försöka bygga upp en positiv gemenskap, menar han.
Idag har samhället blivit hatiskt och svartvitt när det gäller vad som är rätt och fel, speciellt när det gäller hur vi ska se på krigen. Både politiker och medier sprider ett svartvitt budskap och målar upp den ena parten som den onda. Det krävs mod för att försöka ge ett övergripande, rättvist perspektiv på krig och konflikter.
Ola och hans fru Erni har de senaste åren skrivit åtskilliga debattartiklar och insändare till områdets tidningar för att försöka bredda perspektivet. De har velat förmedla fakta från fredsforskningen gällande Natos direkta provokation och inblandning i Ukrainakriget men har fått motta flera hatbrev i veckan. De har även tvingats lämna kommunens föredragslokal och har blivit kallade för Putinkramare.
Hoppas på ungdomen
Styrelsemedlemmarna har engagemanget och lusten finns kvar, berättar Annika, men åldern har nu börjat ta ut sin rätt. Därför hoppas Fredsrörelsen kunna hitta fler engagerade, yngre medlemmar. Idag har föreningen cirka 110 medlemmar med familjer och som mest har det varit runt 300.
Det är sällan man möter ett så stort och ihållande engagemang som hos Orust Fredsrörelse. Deras kunskapsbas är enorm och man får hoppas att den tas tillvara och drivs vidare av nästa generation.
För att sätta igång förbrödringsprocesser både mellan länder och i våra egna samhällen behövs den här kunskapen och med den många synvändor i maktens korridorer.
