När arbetarna tar över fabriken och bestämmer vad som ska tillverkas kan resultatet bli innovativt, hållbart och samhällsnyttigt. Annika Lillemets berättar om de anställda på Lucas Aerospece, som inte fick gehör för sina förslag men inspirerade många andra.
Om du fick välja, skulle du helst jobba med att utveckla och bygga landminor eller portabla dialysapparater? Vem ska ha makt att bestämma vad som ska produceras? Och vad skulle hända om anställda på företag själva fick bestämma vad de ska designa och tillverka?
Ett inspirerande svar på den sista frågan finner vi i The Lucas plan. Lucas Aerospace var en del av ett stort multinationellt företag med 18 000 anställda på femton fabriker i Storbritannien. Ungefär hälften av produktionen var militär, med staten som beställare. När företaget meddelade att tusentals anställda skulle mista jobbet på grund av rationaliseringar och minskade sina beställningar av krigsmateriel valde en grupp fackligt aktiva en ny väg. Istället för att kräva att staten skulle beställa mer vapen och kämpa för att få fortsätta tillverka onödiga och skadliga produkter, tog de initiativ till en plan för alternativ produktion.
Kreativ explosion
För att stå emot företagets taktik att söndra och härska genom att spela ut anställda emot varandra hade de organiserat sig i Lucas Aerospace combine shop stewards committee. Den skilde sig från traditionell facklig organisering genom att den samlade representanter från alla fabriker och yrken, såväl ingenjörer som arbetare på verkstadsgolvet. De inventerade kompetens och fysiska resurser på sina arbetsplatser och frågade 180 ”experter” på universitet och stora fackförbund hur detta kunde komma till nytta. Gensvaret var nästan obefintligt.
Då vände sig kommittén istället till sina kolleger och bad dem tänka både som producenter och konsumenter. Produkter skulle tas fram i samarbete med dem som skulle använda dem och som påverkades av dem. Både teoretisk och praktisk, ofta ”tyst” kunskap hos alla togs till vara. Kreativiteten exploderade. Efter bara några veckor kunde kommittén välja ut de bästa 150 förslagen på socialt och ekologiskt nyttiga produkter som arbetarna kunde och ville göra istället för vapen. I januari 1976 presenterades förslagen i The Lucas plan, genomarbetade och färdiga att använda.
Bland förslagen märks hybridbilar, vindturbiner och en buss som kunde gå både på räls och väg. Ännu ett är hobcart, ett slags korsning mellan rullstol och gokart för barn med ryggmärgsbråck. Lucas ledning ansåg inte att den passade in i deras produktutbud. Men andra tog upp idén. Fångarna i ett ungdomsfängelse som fick bygga hobcarts växte av det meningsfulla arbetet. Och Mike Parry Adams, som designade fordonet, blev djupt berörd av att se glädjen hos barnet som fick den allra första.
Företagsledningen ville sluta producera dialysapparater, trots att tusentals människor dog varje år i landet eftersom det inte fanns tillräcklig många. Personalen däremot ville öka produktionen och tog fram en förbättrad modell. Ledningen avfärdade även en effektiv värmepump som inte bara skulle minska kostnaden för att värma upp bostäder och därmed rädda fattigpensionärer från att frysa ihjäl, utan enligt företagets egna analyser skulle vara eftertraktad på marknaden och högst lönsam.
Avskedad för aktivism
Sammanfattningsvis reagerade ledningen rakt av fientligt. Om företaget hade genomfört Lucas plan hade det legat i framkant på många områden. Istället tynade det bort. De stora fackföreningarna var misstänksamma mot Lucaskommitténs nya, radikalt demokratiska arbetssätt och var inte till hjälp. Och om den dåvarande brittiska regeringen hade beställt dialysapparater, hybridbilar, värmepumpar och andra samhälls- och miljönyttiga produkter istället för att lägga skattepengar på vapen eller arbetslöshetsersättning till skickliga tekniker hade mycket gott kunnat åstadkommas.
Mike Cooley, en ingenjör som var en av de drivande i att ta fram planen, blev 1981 avskedad från Lucas för sin aktivism. Samma år belönades han med Right livelihoodpriset för sitt arbete för att främja socialt nyttig produktion inriktad på människors behov. I sitt tal på prisutdelningen påpekade han att det är ett mått på hur moraliskt fördärvat ett samhälle har blivit, när hälften av forskarna och ingenjörerna ägnar sina arbetsliv åt att ta fram vapensystem som hotar allt liv om de används, samtidigt som existentiella problem som hunger och miljöförstöring lämnas olösta.
Lastcyklar och solceller
Lucasplanen fick stor uppmärksamhet och inspirerar fortfarande många, men någon omfattande omställning i dess riktning har inte skett. Ett halvt sekel senare blomstrar krigs- och fossilindustrin medan klimat- och miljöförstöring och ekonomiska orättvisor skenar och demokratin urholkas när den ekonomiska makten koncentreras i allt färre händer. Så vad händer?
Ett aktuellt initiativ är GKN i Florens, en fabrik som tillverkat drivaxlar till bilar. När arbetarna blev uppsagda i juli 2021 stannade de helt enkelt kvar på fabriken och har fått massivt stöd från olika håll. De vill, i Lucasarbetarnas anda, producera sådant som samhället behöver. Deras fokus är hållbar mobilitet och förnybar energi. De har börjat designa och producera lastcyklar och försöker tillsammans med forskare ta fram solceller som inte kräver sällsynta metaller.
En grupp svenska forskare har genomfört ett projekt i syfte att engagera arbetare i Skottland, England och Spanien i att ta fram omställningsplaner för sina arbetsplatser. Forskarna planerar en generellt användbar onlinekurs baserad på erfarenheterna från projektet. Även svenska fackförbund bjöds in, men intresset var svalt.
Potential att göra nytta
Enligt Mike Cooley kan metoden användas i vilken bransch som helst, i städer och hela nationer. ”Vanliga” människor kan när som helst gå samman och ta fram omställningsplaner och försöka få gehör för dem. Anställda i ohållbara verksamheter behövs på annat håll. Exempelvis ryckte kabinpersonal från SAS in i vården under pandemin. Andra branscher, som livsmedelsproduktion, är nödvändiga men behöver ändra arbetssätt och produktval. Och de som arbetar i den svenska vapenindustrin har, liksom kollegerna i Lucas Aerospace, stor potential att göra nytta.
Den amerikanske presidenten Eisenhower konstaterade i ett berömt tal 1953 att varje vapen som görs är en stöld från dem som är hungriga och inte får mat. Så varför kan vi inte bara producera socialt användbara produkter som hjälper människor istället för att lemlästa dem? som en av Lucasarbetarna frågade för femtio år sedan.
