Den som följer det jag skriver vet att jag ofta har tagit upp att många elever tappar självförtroende och lust att lära redan på lågstadiet och att Sverige har ett stort problem med barn som inte klarar av att befinna sig i skolmiljön alls. De kallas hemmasittare, skolkare eller elever med problematisk skolfrånvaro, lite beroende på sammanhang och förståelse för gruppen. 2016 representerade jag Föräldranätverket Barn i Behov i en remissgrupp till den statliga utredningen om elever med problematisk skolfrånvaro.
Frågan har varit uppe i debatten i många år, alltså, och utretts och forskats på i åtminstone ett decennium. Som vanligt, när det kommer till den svenska skolan är det inte kunskap och fakta som saknas. För min del kan jag inte se någon annan orsak än ointresse, både hos politiker och huvudmän.
För Skolverkets senaste rapport om skolfrånvaro, som släpptes i november, visar på två mycket allvarliga problem: För det första ökar skolfrånvaron och det är nu mellan 15 och 29 procent av förskolelever-och grundskolelever som är borta mer än 15 procent av terminen. Räknat på antal barn är det 47 000 elever som är borta mer än 30 procent av terminen. Av dem är det 16 200 elever som varit borta minst halva tiden.
För det andra har huvudmännen inte ordentlig koll på hur frånvaron ser ut. Frånvaron registreras inte, eller registreras inte konsekvent och för alla elever. Jag, som haft två hemmasittande barn, kan bekräfta att det på flera skolor vare sig efterfrågades frånvaroanmälan eller gjordes någon uppföljning av var barnet tagit vägen. Det är sex år sedan Malin Gren Landells rapport om skolfrånvaro gavs ut och fortfarande kan inte en tredjedel av Sveriges skolhuvudmän ange hur stor andel av skolornas lektioner som har rapporterat frånvaro.
Uppenbarligen känner inte rektorerna tillräckligt höga krav på sig från kommunpolitikerna att redovisa skolfrånvaro. Något som jag kan bekräfta från min tid som ledamot i en utbildningsnämnd. Jag ansågs vara en bråkstake för att jag ville ha uppföljning av de elever som blivit nekade särskilt stöd. Hur kan det vara ointressant för huvudmän att ta reda på?
Med tanke på hur mycket uppmärksamhet skolfrånvaron fått under flera års tid är det anmärkningsvärt att den ökar (jag bortser från pandemiåren då det fanns andra orsaker till att frånvaron var hög). Det speglar att detta är en gräsrotsproteströrelse i första hand som drivs av intresseorganisationer och oroliga föräldrar.
Men regeringen har svarat. Man ska ge rektorer och lärare ännu fler befogenheter och göra det ännu tydligare att föräldrar och elever inte ska lägga sig i och bestämma i undervisningen. Samma verkningslösa signalpolitik om hårdare tag och att skolan är flummig. Hur vore det med samverkan, förebyggande insatser och en lärarkår som får förutsättningar att göra ett bra jobb med mindre klasser, fler vuxna i klassrummen och en rejäl elevhälsa?
Tummen upp: Förebyggande arbete och en stark elevhälsa.
Tummen ned: Bestraffningar och auktoritär disciplin.
