Ingrid och Nikolas Berg har just kommit hem från Åland där de har hållit en föreläsning om Östersjöns rättigheter när vi hörs via Zoom. De har i många år hållit kurser på ekopedagogisk grund där de bland annat lyfter fram naturens rättigheter. På Åland var de för att delta i kustvattendagen som arrangeras årligen av landskapsregeringen. Årets dag som gick av stapeln den 19 september inleddes med en föreläsning av de två ekopedagogerna på temat Vad skulle hända om våra kustvatten får egna rättigheter? 

– Vi fick sätta tonen. Vi berättade hur Åland kan bana väg för den idén och applicera på sina kustvatten som ett första steg. Åland kan stifta egna lagar och det är också relativt lätt att skapa medborgarinitiativ för en sådan lagstiftning där, säger Nikolas Berg.

Under kustvattendagen deltog bland annat experter och forskare från Östersjöcentrum på Stockholms universitet. Responsen på deras öppningsföredrag blev positiv. 

– Många kom fram från Sverige, Finland och Åland. En advokat sade att ”wow, det här är viktigt”. Hon såg möjligheten att engagera sig, säger Ingrid Berg och betonar betydelsen av visioner:

– Naturens rättigheter är en vision som kan frigöra handling i nuet. Samtidigt är idén redan juridisk praktik i många länder, tack vare en bred internationell rörelse. Framför allt för den med sig nytt lärande som kan möjliggöra ett paradigmskifte.

”Marinerade i objektifiering av naturen”

De talar om vikten av att skifta våra synsätt för att svara på kriserna. Kunskap räcker inte. Det finns exempelvis information om att strömmingens bestånd riskerar att kollapsa efter hårt trålfiske i Östersjön. Ändå missförstås forskarrapporter så illa att fiskekvoten höjs när den istället borde minska. Här kan idén om naturens rättigheter fungera som något av en hävstång för nya tankesätt, menar de. Men de betonar att det inte är en enkel process. De menar att det krävs att ”lära av och lära om”, att vi ”måste lära att lära”:

– Som mänsklighet har vi känt till utmaningarna i många år men inte förmått att vända skutan, säger Ingrid Berg och fortsätter:

– Vi är helt marinerade i synsätt där vi objektifierar den ickemänskliga världen, ser den som en resurs och förbrukningsvara som vi kan göra vad vi vill med. Vad händer om vi istället ser våra livsmiljöer som subjekt med egenvärden, ett relationellt synsätt? När jag ställde frågan “Hur mår Östersjön” till någon som dagligen jobbar med frågorna,  skrattade han och svarade något i stil med ”inte så bra”.

Nikolas Berg fyller i:

– FN:s generalsekreterare António Guterres har liknat mänsklighetens nuvarande skövling vid ett krig mot naturen. Om objektifiering leder till krig så leder subjektifiering, erkännandet av både människor och våra livsmiljöer som rättssubjekt, till fred. Det är bråttom att skifta synsätt. Naturens rättigheter kan bana väg för en fredskultur istället för dagens krigskultur. I en galen tid när alltfler pratar krig behöver vi utforska fred, hur vi kan odla fredliga förhållningssätt i balans med allt levande. Att stödja den resan är ekopedagogikens mål.

– Det är svårt att ta på kultur, men den har påtagliga effekter på samhället vi lever i. Kulturen formas av berättelser som ska ge mening och sammanhang för civilisationen. I dag står de berättelser som väglett västvärlden, till exempel den om konsumtion som vägen till lycka, vid vägs ände. Naturens rättigheter speglar en ny berättelse där vi människor inte längre kan styra som vi vill över ekosystemen, fortsätter Nikolas Berg.

Ecudador först ut 2008

Tanken om att naturen kan och bör ha egna rättigheter blev verklighet i Ecuador 2008 då landet blev det första landet i världen att i sin grundlag skriva in att naturen har samma rättigheter som människor, efter långvarig kamp av framför allt landets urfolk. Ekocid brukar definieras som en storskalig miljöförstöring som leder till omfattande skada på, förstörelse eller förlust av ekosystem eller livsmiljöer.

Sedan dess har idén om naturens rättigheter och ekocidlagstiftning, där detta konkretiseras i lagen, fått betydligt större intresse och legitimitet runt om i världen. I omkring 44 länder har det tagits olika former av initiativ för att erkänna naturens rättigheter. Nikolas Berg var en av de som presenterade idén om naturens rättigheter i en svensk kontext för omkring 15 år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

– Om man jämför då med nu så är det som natt och dag, det var ju knappt talbart från början, och var så främmande från det paradigm vi lever i, säger Nikolas Berg som tillsammans med Ingrid Berg och forskaren Martin Hultman kom ut med boken Naturens rättigheter: att skapa fred med jorden för fem år sedan.

Skifte på gång 

Ingrid Berg tar upp vad hon ser som ett närmande till sådana tankar genom att exemplifiera med det perspektivskifte som ser ut att vara på gång i Svenska kyrkans relation till skogen. Svenska kyrkan är landets femte största ägare av skog, och under lång tid har även Svenska kyrkan drivit sitt skogsbruk ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, för att inbringa inkomster.

Men i och med den utredning som i slutet av september överlämnades av Göran Enander, Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp, kan detta vara på väg att ändras. Ingrid och Nikolas Berg har samarbetat med Svenska kyrkan de senaste åren och menar att omställnings- och hållbarhetsfrågor nu hörs och tar plats på ett annat sätt än tidigare. Detta avspeglas bland annat i Färdplan för klimatet som är en gemensam klimatstrategi som ska genomföras i Svenska kyrkans samtliga stift och som syftar till att minska kyrkans klimatpåverkan liksom ”bidra till mänsklighetens gemensamma arbete för att bromsa effekterna av klimatförändringarna”. 

I Enanders utredning föreslås kyrkan bland annat i sitt skogsbruk visa hänsyn till rennäringen och respektera urfolksrättens principer som en del i sin ursäkt till kyrkans behandling av samer. Och samerna har i hög grad drivit frågan om att kyrkan ska studera naturens rättigheter.

– 2018 ställde sig svenska Sametinget som första demokratiskt valda organ i Europa bakom Deklarationen om Moder jords rättigheter. Det banade väg, säger Ingrid Berg. 

Ekopedagogik och hållbar demokrati

Under hösten håller Ingrid och Nikolas Berg två ekopedagogiska kurser i hållbar och rättvis omställning, dels i ekopedagogik för folkbildare på kvartsfart på Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika, dels om ekologisk demokrati på halvfart på Karlskoga folkhögskola. Den sistnämnda handlar om att demokratin i dag inte bara behöver värnas utan utvecklas så att även icke-mänskliga röster hörs, i vad de beskriver som ett skifte från västlig till jordlig demokrati. Kursen utforskar vad det innebär att med utgångspunkt i det lokala bygga en tillitsbaserad, demokratisk kultur som är både ekologiskt och socialt hållbar.

Ekopedagogik är en vidareutveckling av den frigörande pedagogik som utvecklades av den brasilianske pedagogen Paulo Freires, vars mest kända bok De förtrycktas pedagogik har haft ett stort inflytande och kom i svenskt nytryck 2021. Även inom ekopedagogik handlar det om frigörelse, men här går man ett steg längre. När frigörande pedagogik framför allt handlar om rättigheter och relationer människor emellan talar ekopedagogiken om att allt levande har rättigheter.

– Det frigörande står för att kunna se både på varandra och på jorden som subjekt. Naturens rättigheter ger ramar som är frigörande då förstörelsen av ekosystem ger tydliga konsekvenser. Vi lär oss leva inom planetens gränser, säger Nikolas Berg och fortsätter:

– Det är extremt frigörande att tillsammans med andra ta tillbaka vår makt att påverka, något som omställningstänkaren Joanna Macy kallar för aktivt hopp. Ekopedagogikens syfte är att frigöra hopp, handlingskraft och förändringskompetens.

Basgrupper ett viktigt verktyg

I alla sina kurser och utbildningar utgår de ifrån basgrupper där deltagarna samarbetar under hela den tid som utbildningen pågår. I en basgrupp ska det finnas trygghet, och de små grupperna innebär att den känsla av isolering och ensamhet som vissa upplever i sin vardag kan brytas och ersättas av gemenskap.

– En aspekt av ekopedagogiken handlar om ekologisk känslighet, där vi ser känslorna som våra allierade. De gör oss mänskliga och förser oss med en inre kompass. Sådant kan basgrupperna tillföra, säger Ingrid Berg. Nikolas Berg fortsätter: 

– I de här små grupperna kan vi skapa trygga lärmiljöer för att provtänka, provsäga och provgöra tillsammans, att arbeta med både den yttre och inre omställningen. Det ger kraft att vara förändringsagent, inte minst lokalt. Det är också en resa bortom individualismen. Vi är fortfarande unika individer, men inte genom konkurrens utan genom vår förmåga att samarbeta och bidra med våra unika gåvor till helheten.

Han understryker att ekopedagogik också bjuder in till utforskande. På sina kurser uppmuntrar Ingrid och Nikolas Berg deltagarna att utforska sina relationer till jorden, världen, andra och sig själva. En person kan ha kommit långt i en viss frågeställning medan en annan person har kommit längre på ett annat område. Därför vill Nikolas Berg uppmuntra oss att ompröva våra slutsatser om andra:

– Om vi ser på varandra som objekt har vi redan kategoriserat den andre. Men subjekt slutar aldrig växa. Med den synen blir alla slutsatser förhastade. Alla har någon rikedom att dela med sig av, när man tittar en gång till. Och då kan man också mötas när man inte trodde det var möjligt.

Kris i lärandet

Ingrid och Nikolas Berg betonar att det finns en kris i lärandet, något de återkommer till under samtalet. Liksom det redan finns information om hur illa det är ställt med Östersjöns miljö, eller strömningens bestånd, har det länge funnits information om vilken klimat- och miljökris vi står inför. Men trots att kunskapen har funnits i decennier har vi inte förmått att vända utvecklingen.

– Kunskap är en sak, men den räcker inte för att frigöra handling. Vi behöver komplettera den intellektuella kunskapen med känslomässiga och även kreativa processer. Här är konstnärerna och kulturarbetarna extremt viktiga, både i sig själva men också för att kunna inspirera oss andra i att vara kreativa. En sång kan ibland påverka långt mer än bara en faktaförmedling, säger Ingrid Berg och fortsätter: 

– Det handlar om livsförändringar och att vi ofta gör så som vi tidigare har brukat göra saker. Vårt samhälles normer styr mycket och det kan vara svårt att ifrågasätta dem. Vi har många längtor i oss men det krävs jädrigt mycket mod att spräcka de här normerna för en del.

Trygghet i gruppen

Deras kurser innebär ofta stora förändringar för deltagarna. Nikolas Berg säger att de skämtsamt brukar hissa lite varningsflagg om att kursen ”kan förändra ditt liv”, och hänvisar till att flera tidigare deltagare har bytt jobb eller flyttat till platser där de kan vara delaktiga i ett meningsfullt sammanhang, kanske kring matproduktion. Kurserna gör att den som har funderat på förändringar i sitt liv ofta vågar ta stegen när de befinner sig i trygga och utforskande lärmiljöer. 

Ni nämnde ordet trygghet och det här att provsäga, provtänka som verkar vara en kärnpunkt?

– Vi jobbar hela tiden med det. Hur kan vi alla medskapa trygga lärmiljöer? Att man ens börjar reflektera över sitt eget lärande. Vad behöver jag för att våga utforska? Vad behöver jag i en grupp? Så vi bygger alltid upp de miljöerna, säger Ingrid Berg och förklarar att det också gäller att synliggöra alla deltagare på kursen så att tryggheten omfattar alla. Därför har de grundregeln “alla perspektiv välkomnas så länge mångfald respekteras”.

– Det är viktigt att det skapas ett klimat där det är möjligt att säga ”jag känner mig inte trygg i den här gruppen”. Och uttrycka det på sätt där vi inte pekar finger mot varandra utan delar från hjärtat, lyssnar empatiskt och tillsammans står kvar i skaven. Ju mer vi orkar göra det utan fingerpekande desto djupare kan vi bygga en tillitskultur. Ett verktyg är metaperspektivet, som ser individuella konflikter som uttryck för kollektiva dilemman. Det lyfter bort skuld från individer utan att ta bort ansvar, säger Nikolas Berg.

Ingrid Berg tar upp behovet att låta processer ta tid för att trygghet ska skapas:

– Vi säger att varje grupp behöver definiera sig och sina behov liksom vilka överenskommelser man behöver. Som kursledare har vi inte svaren, deltagarna får hålla på att stöta och blöta. Det kan vara ganska jobbiga processer, men det är bra att frustreras lite. Det sätter igång lärandet. Man reflekterar och man får känna sig lite vilsen. Som grupp genomgår man samma faser som individer. En ny grupp är som ett litet krypande barn och då får gruppen vara varsam med sig själv, säger hon.

Att inte vara rädd för konflikt

Att stå kvar i det som skaver är avgörande för att hantera och ta vara på de konflikter som kan finnas inom en grupp. Nikolas Berg menar att det som är den stora utmaningen i att stå kvar i det som skaver är att det är känslomässigt jobbigt: 

– Den emotionella kompetensen är extremt viktig för demokratin och för hållbarheten i omställningsrörelsen. Ju mer jag orkar bära mig själv och de svåra känslorna desto mer orkar jag stå kvar i skaven istället för att attackera andra. Då kan vi lära oss av skaven. Spänningsfält är allt lärandes moder.

Ingrid och Nikolas Berg menar att tryggheten också är en förutsättning för att bygga vad de kallar en fredskultur som i sin tur är viktig inte minst för att bygga resilienta rörelser som klarar av att hantera både inre och yttre tryck.

– Hur bygger vi fredskulturen i miljö- och omställningsrörelsen, rättviserörelsen och demokratirörelsen, och hur kan vi i rörelserna öva oss i att leva som vi lär? På så sätt kan vi öka resiliensen och minska sårbarheten i en tid av högre yttre tryck när det lätt uppstår konflikter. Motsättningar är naturliga och vi behöver dem, men hur hanterar vi dem? Hur förhåller vi oss? Det är det som är det viktiga, säger Nikolas Berg.

– Det finns flera exempel på processer där hanterandet inte blivit så bra. Det pekar på ett behov att vi inom rörelserna behöver fördjupa förmågan att gestalta fredskultur. Vi behöver till exempel lära oss att inte vara rädda för debatter, utan att bejaka olikheter och mångfald och kunna stå kvar tillsammans i dem. Vi behöver också kritiskt analysera de söndrande och förtryckande berättelserna, till exempel nyliberalismen, säger Nikolas Berg och fortsätter:

– Vi kan lära av naturens levande system där det både finns krafter som strävar efter likhet och krafter som strävar efter olikhet. Samspelet mellan dem möjliggör evolutionen. Överfört till våra rörelser behöver vi både de som tillför enande visioner och de som bidrar med mer kritiska perspektiv. Om vi blir bättre på det samspelet så kan vi sprida förhållningssätten i samhället också. Det är sann fredskultur som kan rotas och jordas på basgruppsnivå.

Folkbildningens fortsatta relevans

Ingrid Berg och Nikolas Berg har under flera års tid hållit i kursen Framtidens by på Karlskoga folkhögskola, där de har applicerat ekopedagogikens tankar på hållbara gemenskaper och lokalsamhällen. Det arbetet dokumenterades i boken Framtidens by – när lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra, som de var med och skrev. Sedan har de också hållit en kurs specifikt i ekopedagogik. Båda kurserna har haft bra söktryck, och studenter och skola har varit nöjda. Men de senaste årens neddragningar har gjort att de efter jul inte kommer ha kvar några kurser eller utbildningar på Karlskoga folkhögskola, en utveckling som i dag har drabbat många liknande kurser.

Folkhögskolor tvingas till neddragningar på grund av minskade statsbidrag till folkbildningen. Även om regeringen förra hösten meddelade att folkhögskolorna skulle få 100 miljoner mer årligen ansåg bland annat Olle Westberg, generalsekreterare för Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, att tillskottet var alldeles för litet för att täcka behoven och klara inflationen. Risk finns också att pengarna endast satsas på mer yrkesutbildning medan kurser baserade på folkbildningens frigörande bildningsideal får stryka på foten, menar Nikolas Berg:

– Det är ena sidan, utmaningen. Om vi å andra sidan sammanfattar alla de här åren hittills med ekopedagogiken så kan vi se vad den tillför folkbildningen. Den hjälper till att visa på folkbildningens relevans i vår tid, genom att stärka människor i att svara på de ekologiska och sociala kriserna. Folkbildningen hade en nyckelroll när folkhemmet byggdes, och kan ha det igen för den samhällsomställning som behövs i dag. Folkbildning och demokrati hör ihop, båda behövs för att möjliggöra omställningen. De kan stärka varandra i att utvecklas istället för att avvecklas, så att de kan tjäna ett samhälle som respekterar röster och rättigheter för såväl människor som resten av naturen.

Samtidigt betonar Ingrid Berg vikten av folkbildningens dubbla funktioner:

– Vi behöver både bildning och utbildning. Inte minst den allmänna linjen är fantastisk på folkhögskolorna. Och att den som inte har klarat grundskolan eller gymnasiet får en andra chans. Men resurserna till folkbildningen som helhet behöver expanderas i vår tid, för att också täcka in det här som alltid varit folkbildningens genuina kännetecken: Att den faktiskt bygger en grund, ett fundament av tillit för att samhället ska hålla samman och utvecklas på det sätt vi vill. 

Hur påverkar neddragningen av resurser till folkhögskolor och folkbildning samhällets omställning?

– Jag tror att det påverkar mycket. Frågan är, vad finns det för alternativ, hur ska vi finansiera verksamheter, frågar sig Ingrid Berg och lägger till: 

– Men folkbildningen kommer aldrig att dö. Därför att vi som varelser kommer att se till att vi träffas, lär av och med varandra och skapar rörelse och folkrörelse.

Nikolas Berg menar att den senaste tidens utveckling gör att man måste omvärdera att den svenska folkbildningen på många sätt har gjort sig beroende av den svenska statens finansiering. Han berättar att när Pauolo Freire besökte Sverige för många år sedan var han ganska imponerad av att svensk folkbildning fick statligt stöd. Nu visar det sig att tilliten till staten kanske har varit för stor. 

– Det är en hård läxa, och nu behövs det omtag på många sätt, säger Nikolas Berg som menar att deras kurser stärker människor i att utmana rådande strukturer och möta vår tids utmaningar med vad han beskriver som livgivande visioner, oavsett om det gäller demokrati eller omställning.

– Det finns en sorg över att det är så många som skulle behöva de här verktygen som vi erbjuder i kurserna. Men det finns också ett jävlar anamma, vi känner ett ansvar för att förvalta nästan tio års gemensamma erfarenheter av att arbeta med ekopedagogik. Och vi har bara en uppdragsgivare, oavsett vilket jobb vi gör, och det är framtida generationer, avslutar Ingrid Berg.