Innehåll



  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • ”Byn är en symbol för vår längtan”

      I boken “Framtidens by – när lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra” beskrivs hur hållbara landsbygder kan bana vägen för en mer miljövänlig, rättvis och inkluderande värld. Vi har samtalat med några av författarna om…
    • Nikolas Berg, Ingrid Berg och Maria Engelbrektsson är tre av författarna bakom boken Framtidens by – när lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra.
      Zoom

      ”Byn är en symbol för vår längtan”

      I boken “Framtidens by – när lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra” beskrivs hur hållbara landsbygder kan bana vägen för en mer miljövänlig, rättvis och inkluderande värld. Vi har samtalat med några av författarna om det postfossila samhället, det nya miljonprogrammet och hur vi kan återskapa demokratin.

      På framsidan till Framtidens by syns ett kyrkfönster. Motivet till bilden kommer från en av författarna, Maria Engelbrektssons, hemby Drömme och den har sedan bearbetats för att se ut som ett kyrkfönster. Ingrid Berg, som varit redaktör för boken tillsammans med maken Nikolas Berg, berättar att hon ville ha en kyrkbild på framsidan dels för att visa på det heliga i det som de sysslar med – jordbruket, skogen och maten – men också för att lyfta fram att det är en mosaik av berättelser som ryms mellan pärmarna.

      Tillsammans med David Bennett och Thorsten Laxvik ingår de alla tre i Byakademin, som beskriver sig som ”ett kunskapsföretag som utforskar lokala svar på de globala kriserna”. Medförfattare till boken har också varit arkitekten Petra Henriksson.

      Berätta, hur började allt det här?

      Maria: Vi träffades första gången på en sommarkurs som hette Bredbandsbullerbyar i Lungsjön utanför Ramsele, sommaren 2016. Veckan handlade om att utforska vad en bredbandsbullerby skulle kunna vara, men när den var slut hade vi fler frågor än svar. 
      Efter det bildades en arbetsgrupp och idén kom också att starta en folkhögskolekurs.

      Bilden är ett montage
      Bilden är ett montage. Foto: Janerik Henriksson/TT, Pixabay

      Vad är en ”bredbandsbullerby”?

      Ingrid: Bredband symboliserar den nya tekniken som ska göra det möjligt att vara uppkopplad medan byn kanske är en symbol, dels för våra längtor men också för vad vi kan skörda från historien. Vad var det som funkade i byarna? Vad har vi glömt i vårt individualistiska samhälle?

      Nikolas: Det är inte samma sak som den smarta digitaliseringen av landsbygden. I vår vision så är det digitala underordnat en större vision där landsbygden är lösningen. Genom en hållbar landsbygd skapar vi också hållbara städer. Det handlar också om behovet att återbefolka landsbygden för att klara försörjningen i det postfossila samhället. Visionen är att man ska kunna bo, arbeta och delta i lokal matproduktion på samma plats. Därmed skulle vi inte bara lösa livsmedelsförsörjningen utan en mängd hållbarhetskriser på kuppen, matindustrin står idag för 40 procent av utsläppen – och vi skulle även skapa lokala arbetstillfällen.

      Maria: Det handlar också om att bygga tillit och relationer.

      Nikolas: Ja, det är det centrala. Vi brukar säga hellre tillit, relationer och samverkanskraft än tillväxt, transaktioner och konkurrenskraft.

      Om jag förstår er rätt så handlar det lika mycket om ett sätt att tänka som om en plats?

      Ingrid: Absolut. Vi har redan utropat den första bredbandsbullerbyn och det är vi som ingår i Byakademin. Vi befinner oss inte på samma fysiska plats, men vi bygger en kultur av tillit. Det handlar om hur vi förhåller oss till varandra.

      Enligt Byakademin  behövs ytterligare en halv miljon människor i Sverige  som producerar mat om vi inte ska använda fossil energi
      Enligt Byakademin  behövs ytterligare en halv miljon människor i Sverige  som producerar mat om vi inte ska använda fossil energi. Bilden är ett montage. Foto: Ali Lorestani, Tore Mee/TT

      Maria: Jag tänker ofta på maten som någonting relationsbärande snarare än en handelsvara. Det handlar om människovärde snarare än något som vi ska kapitalisera på. Rent konkret handlar det om hur man jobbar postfossilt – hur skapar vi mat i Sverige rent praktiskt i framtiden? Det är många såna kunskaper vi behöver samla på oss innan det är försent.

      Ingrid: Jag tänker också att det handlar om att samla och upprätthålla gammal kunskap. Hur gör man för att slå ihjäl en höna eller odla potatis? Kan vi bära med oss den kunskapen så att vi inte står helt handfallna om det skiter sig på riktigt? Vilken beredskap har vi?

      Nikolas: Vi behöver genomskåda illusionen att industrisamhället är en utveckling från jordbrukssamhället. Vi kan ta med oss mycket från båda. Men det finns många urgamla förhållningssätt som bygger mycket mer på det relationella och som är mer hållbara. Vi kan jämföra fäbodjordbruk och industrijordbruk till exempel. I ett industrijordbruk behövs tio energienheter in för att få tillbaka en enda. i fäbodjordbruket stoppade man istället in en energienhet och fick tillbaka fyra – det är det förhållandet vi behöver eftersträva.

      Ingrid: Maria har skrivit ett kapitel med rubriken “Här hjälps vi åt”. Det är också en kulturfråga. Vi ska inte sätta upp konton – nu har du hjälpt mig med en grej och då är jag skyldig dig en gentjänst – det är mer känslan av att vi hjälps åt och att det jämnar ut sig i längden som vi vill åt. Du befinner dig redan i en sån fin bygemenskap Maria och jag och Nikolas ska nu flytta in i byn Grangärde i Dalarna där finns lite samma tänk.

      Nikolas: När jag frågar grannen vad jag blir skyldig för snöröjningen så svarar han ”Äh vad sjutton, två bärs.”

      Ingrid: För en vinters snöröjning!

      Nikolas: Vi kommer in i den goda skulden där vi alltid står i skuld till varandra på ett sätt som bygger relationer.

       
      Nikolas: Men det finns också nackdelar, det kan kännas trångt i en by och det kan kännas skönt att komma iväg, men de som kommer tillbaka sen har ofta med sig nya idéer. Den här goda saffransbullen (håller upp och visar) kommer från en gårdsbutik i Grangärde.

      Ingrid: Jag tänker att det är så jädra lätt att romantisera, det är precis som du säger Nikolas, det har varit mycket skit i byar och mindre grupper också. Det är därför vi jobbar mycket med tillitsbyggande – inte minst för att se hur vi kan bygga tillit i en grupp. Vi måste också inse att det är rikt att vara olika. Vi kan bygga rättvisa så att alla kan vara med.

      Maria: Jag tror anledningen till att vi romantiserar är att vi glömmer att förtydliga att det kan finnas bekymmer i byarna. I Byakademin är det väldigt högt i tak, vi är inte så känsliga för konflikter. Vi tror att det väldigt grundläggande för en grupp att utvecklas. Det kommer inte vara enkelt eller gulligt hela tiden. Jag tror mycket av vårt bidrag handlar om att våga stå kvar och att tillåta, det som händer är något att lära sig av – inte ett tecken på att något är fel.

      Ni skriver om ett nytt miljonprogram och att det skulle behövas en halv miljon personer ytterligare som arbetar med att producera mat om vi ska klara det utan att använda fossil energi. Hur tänker ni att de som bor i städerna idag ska lockas till att vilja flytta ut på landet och jobba med matproduktion?

      Ingrid: Ja det är en jädra massa människor. Jag tror framförallt att vi måste börja producera vår egen mat. Mat är ju åt fanders för billigt, det är oljedopat och produceras med dåligt betald arbetskraft. Vi lever i någon konstig verklighetsbild vad gäller mat. Jag tror också att det finns väldigt många som längtar efter något. I många år har odlingskurser haft ett väldigt söktryck eftersom många vill ner med fingrarna i jorden. Vi har inte lett landsbygdsbor så mycket i våra utbildningar utan det är väldigt ofta stadsbor som längtar och vill iväg.

      Maria: Det är väldigt svårt att få folk att vilja producera mat i Sverige, det går inte bra ihop med den marknadsekonomi och de frihandelsavtal vi har. Det blir skittufft att gå in och jobba med matproduktion så länge det finns mat i butikerna, men det blir helt annorlunda när vi plötsligt är utan. Ett steg vi har tagit för att möta det här är matvärnen, som är en slags minivariant av bredbandsbullerbyn. Man går ihop och skapar mat utanför marknaden där man inte värdesätter eller räknar, det är självförsörjning fast i grupp.

      Nikolas: Det behövs insatser på flera nivåer. Vi har dels den sociala rörelsen med matvärn som vi vidgar med till exempel skogsvärn och andra självorganiserande principer. Sen har vi förstås juridiska lagändringar som bidrag till de som flyttar ut. Till de kulturella förändringarna kommer också lärandet.

      I ett kapitel om Byakademins utforskning av en hållbar bykultur skriver ni om att den svenska föreningsdemokratin dras med problem, att det förekommer många slitningar i föreningar och att färre väljer att engagera sig. Vad tror ni ligger till grund för de här problemen? Hur kan vi skapa mer livaktiga föreningsdemokratier?

      Maria: Vi har lagt in våra stadgar i boken och det är av en anledning. Vi är en förening som har satt tillit som vårt främsta syfte. Vi har också andra saker som vi gärna delar med oss av, som att alla som är med i föreningen också sitter i styrelsen och att vi inte har några möten om någon inte kan vara med. På det sättet tänker vi att alla kan vara med och ta ansvar för besluten.

      Nikolas: Jag tror att vi måste återskapa en demokratisk kultur. Vi har bara kvar ett skelett nu med val vart fjärde år.

      Maria: Demokratin har blivit en slags konsumtionsgrej där man ska välja ett parti, och besluten hamnar långt från ens verklighet. Det skapar en demokratiskt omogen befolkning där man försöker hitta syndabockar och letar efter en ledare som kan leda med hela handen. Det är väldigt mycket detta som Byakademin handlar om, att hitta tillbaka till vad är demokrati?

      Ingrid: Jag tänker att man tar demokratin för given. Många föreningar börjar med att man googlar stadgar och tar det man hittar utan att förankra det i gruppen. Vi vill istället skapa en regenerativ demokrati, där vi återskapar gruppen på årsmötena och reflekterar över om saker är bra eller dåliga.

      Nikolas: Frågan om demokrati kopplar också till rättigheter. Alla som har en röst ska också kunna vara med och påverka. Vi säger också att vi vill utvidga rättighetstänkandet, därav undertiteln när lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra. Här har vi hämtat  inspiration från naturens rättigheter och försöker applicera det på lokalsamhällena, att ett lokalsamhälle kan vara ett subjekt precis som ekosystemen.

      Ni skriver också om styrning uppifrån och hur det kan leda till passivisering och följarskap och att landsbygden framställs som ett problem som ska lösas. Kan ni utveckla era tankar kring det?

      Nikolas: Det är så otroligt förståeligt att det finns en frustration på landsbygden. Dels utifrån de övergrepp som ägt rum, inte minst det senaste århundradet. Det har skett en överexploatering utan att man har tagit hänsyn till naturen och till de lokala förhållandena. Vi vill istället att folk ska återta rådigheten över sin verklighet och stärka självorganisering underifrån.

      Ingrid: Det är en stor anledning till att vi gör det vi gör, att skapa egenmakt och få människor att kliva in i sitt eget ledarskap.

      Nikolas: För att göra det behöver vi bygga lärande miljöer där man känner sig trygg i att provtänka och att provköra tillsammans. Och det är lokalt som man kan bygga den tilliten och möjliggöra det. Det här betyder inte att vi är emot myndigheter och institutioner, men däremot vill vi uppmuntra till att man även på de nivåerna börja ifrågasätta sina identiteter. Det handlar inte så mycket om att styra uppifrån som att bära underifrån.

      “Bymester” är ett annat begrepp som ni lanserar i boken, vad är det?

      Maria: Vi hade ett leaderprojekt med Solatum (det kommunala bostadsbolaget i Sollefteå reds. anm.) och försökte göra praktik av bredbandsbullerby-tänket. Men det var svårt att få folk att ta steget och faktiskt flytta ut från storstäderna med sina familjer. På ett möte insåg vi att man behöver knyta an till platsen innan man är beredd att flytta. Så började tanken på att starta en sommarkurs på en gård i Sollefteå. Det är detta som vi har kallat för bymester, en blandning mellan sommarkurs och semester.  Efter det här var det direkt två stycken som blev sugna på att ta steget och flytta till Sollefteå.

      Nikolas: Det var lokal mat med lokala kockar. Där kommer vi in på relationsmaten igen som är en extremt viktig del. Vi samlas ju hela tiden kring maten. Där knyter vi an till varandra och till jorden och i samtalen knyter vi an till situationen i världen och vad vi kan göra åt den. Vi lär känna varandra i mötena över maten. Det var också kul att se hur bygden ställde upp och ville bjuda in. Det var verkligen tillsammans med bygden som det gjordes. 
      Det var roligt att läsa att bostadsbolaget i Sollefteå, Solatum, har varit så engagerade i det ni gör.

      Ingrid: Ja verkligen. Första boksläppet hade vi i Sollefteå där VD:n för Solatum var med. Berättelsen om Solatum och Sollefteå kommun, den berättar vi alltid när vi är ute och pratar. Sollefteå är en modig kommun som försöker ta nya grepp. Det är avfolkning, BB lägger ner… hur berättar man en annan berättelse?

      Det kanske är kriserna som skapar insikten att det måste till något nytt?

      Nikolas: Ja, jag fick höra från VD:n när han reflekterade över trösklarna och utmaningarna för bostadsbolaget att det inte minst är i det juridiska och att alla enheter måste bära sina egna kostnader. Han skulle vilja att man kunde ta vinsterna från staden och lägga dem på att stärka det hållbara boendet på landsbygden, men det finns juridiska hinder för det. Så vi måste arbeta på många fronter.

      Hur får man folk att flytta till landsbygden? Bymester kan varaett av svaren
      Hur får man folk att flytta till landsbygden? Bymester kan varaett av svaren. Bilden är ett montage. Foto: Martina Thalwitze, Christine Olsson/TT

      Det har börjat skymma ute under vårt samtal. Nikolas Berg berättar att de har arbetat tillsammans med boken i två år, när de påbörjade arbetet var han och Ingrid precis nyinflyttade i Järna och nu när boken är klar är de på väg att flytta därifrån. Innan vi skiljs åt så återkommer han också till begreppet mångfald. 

      Nikolas: När vi säger mångfald så pratar vi om både den mänskliga och den biologiska mångfalden och att båda dem värnas bäst i det lokala. Att man kan påverka och råda över sina resurser på ett balanserat sätt. Det finns en klokhet hos människor när man får chansen att utveckla den tillsammans.

      Framtidens by:

      Författare: Nikolas Berg, Ingrid Berg, David Bennet, Maria Engelbrektsson,
      Petra Henriksson, Thorsten Laxvik

      Förlag: Linnfors förlag,

      328 sidor

  • Energi