Regeringen har pekat ut livsmedel som ett av de områden inom vilka Sverige behöver förbättra sin förmåga för att kunna klara sig under allvarlig kris och krig. Av 37,5 miljarder till det civila försvaret ska 4,5 miljarder gå till stärkt beredskap för livsmedel och dricksvatten. Sverige behöver en ”robust inhemsk livsmedelsproduktion”.

Vad är en robust inhemsk livsmedelsproduktion? Det räcker med en sommar med klimatrelaterad torka för att djuruppfödare ska tvingas nödslakta djur då skördar torkat bort och det inte finns foder. Det krävs flera gånger mer fodergrödor och mark för att föda upp djur för mjölk och kött än vad som krävs för att odla grödor som människor kan äta, utan att gå omvägen via djurens foder. Ändå är regeringens syn att ökad djurproduktion är en del av ett fungerande totalförsvar i kris och krig.

Om vi för en stund lägger åt sidan att det är just djurproduktionen som genom klimatutsläpp och markanvändning redan orsakar en allvarlig kris, så kvarstår ändå frågan hur det är tänkt att miljontals kor, grisar och kycklingar ska födas upp i kris och krig.

För att svenskdjurproduktion ska fungera är den beroende av jordbruksmark i andra länder. Vi importerar till exempel proteinfodret, i form av sojamjöl, från Brasilien. Vidare behöver djurhållningen tillgång till penicillin, som inte heller produceras i Sverige. Att förlita sig på djurproduktion i en allvarlig kris, där regeringens strävan är att vi ska kunna vara så självförsörjande som möjligt, är helt enkelt inte särskilt ”robust”.

I en ny rapport från Europas främsta lantbruksuniversitet, Wageningen i Nederländerna, lyfter forskarna fram att det finns goda möjligheter till självförsörjning inom EU men att vi i så fall behöver minska djurproduktionen. Förutom att djurproduktion kräver importerat foder så konkurrerar inhemsk foderodling ofta med andra grödor som hade kunnat odlas. Dessutom kräver djurproduktionen mer jordbruksmark än om marken skulle brukas för att odla grödor som människan kan äta direkt. Det är inte ett smart sätt att använda jordbruksmark på i en kris.

Forskarna från Wageningens universitet föreslår en alternativ vision med färre djur. Det bör vara de förutsättningar som finns i ett område, till exempel tillgång till betesmarker som inte lämpar sig för odling, som avgör antalet djur som kan födas upp i det området. I Sverige skulle det kunna innebära att ett mindre antal betande djur kan hållas främst i norra Sverige, och att jordbruksmark i södra Sverige i första hand används till odling av olika matgrödor.

I takt med att vi lär oss mer om djurens förmågor och upplevelser växer frågan om huruvida det är moraliskt försvarbart att föda upp och döda djur för mänskliga syften. Forskarna från Wageningen menar att alldeles oavsett vad man anser om djurs rättigheter så bör man fråga sig: ska vi fortsätta att använda jordbruksmark för att producera djurprodukter eller ska vi använda marken mest effektivt och producera grödor för människor? Då finns möjlighet till ökad självförsörjning i kris och krig på riktigt.