Konsumismen är inte längre bara en ideologi i Sverige; den har upphöjts till statsreligion. Här är rätten till obegränsad konsumtion så självklar att den nästan är okränkbar. Samhällets mål är inte längre att bygga en hållbar framtid utan att skydda ”friheten” att konsumera, att hålla tillväxten igång och säkra vårt välstånd. Men vad kostar vår statsreligion? Enligt Oxfams nya rapport, Sveriges ansvar i klimatkrisen, är prislappen, håll i dig – andra människors liv.

Oxfams dataär brutalt tydliga: ett enda års konsumtionsbaserade utsläpp från Sverige kommer att orsaka över 4 600 dödsfall globalt de kommande hundra åren. Men 4 600 dödsfall spelar ingen roll för den här regeringen. För låt oss säga som det är: det är inte vita svenskar som dör här och nu. Här finns inga val att vinna, inga politiska poäng att plocka. Det är inte ortengrabbar, svarta läskiga män eller hijabis som pratar ortensvenska som bär skulden för dessa utsläpp, och därför uteblir viljan att agera.

Och låt oss vara ärliga – det hade funnits en politisk vilja på steroider om de som orsakade de 4 600 dödsfallen var svarta, Mellanösternmän eller kvinnor i slöja. Men det här är en annan verklighet, och här kan allt under fem glas vin lika gärna kallas fika för våra statsråd. Tystnaden kring dessa siffror blir därmed nästan öronbedövande. För det är i orden som saknas från mina meningsmotståndare som deras ideologier blir tydliga.

När rapporter som denna landar i debatten dyker snart standardursäkterna upp. ”Rapporten är baserad på ekonomiska trolleritrick och nyplockade russin,” kommer någon snart säga. Att erkänna att vår livsstil skadar andra är alldeles för obekvämt. Och kanske sitter Johan Norberg, Sveriges egen Elon Musk-fanboy, redan och förbereder sitt standardsvar: ”Oxfam ogillar rikedom mer än de ogillar fattigdom.” En bekväm bortförklaring för de som fortsätter värna sina skitdrömmar om lyxbåtar och privatflyg – ytliga symboler som ska fylla tomrummet som marknadslogiken skapat.

Men Oxfam ger oss inte bara siffror, utan också en konkret handlingsplan: återinför förmögenhetsskatt, höj marginalskatten, inför en tillfällig skatt på övervinster, och sluta subventionera fossil energi. Men för de som försvarar systemet är dessa förslag ett direkt hot. Som om vårt sätt att leva vore immunt mot konsekvenser, som om vår rätt att bränna fossila bränslen vore gudagiven. Så länge vi blundar för att andra betalar priset, kan vi fortsätta sova gott om nätterna och vara glada över att det inte är vita svenskar som dör här och nu.

Svenskarnas historiska konsumtionsbaserade utsläpp mellan 1990 och 2019 kommer globalt att orsaka skördeförluster motsvarande kalorier nog att mätta över en halv miljon människor per år. Det är inga små konsekvenser. Vi pratar om en statsreligion – konsumismen – som mäts i liv. Och det är inte överdrivet att säga att vår svenska konsumtionskultur bär ansvar för död, för misär och för hunger på andra sidan planeten.

Men hur realistiskt är det att hoppas på ett paradigmskifte? Vi kommer kanske inte förändra allt över en natt, men vi borde stanna upp och fråga oss vad den svenska konsumismen faktiskt kostar andra. Det är hög tid att vi vänder blicken inåt och frågar oss själva: hur dyr är egentligen vår rätt till överflöd – är den verkligen värd andras liv?