”We were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way.”

Charles Dickens citat är utslitet, men det spelar ingen roll, han kunde skriva. Du sugs in i de närmast suggestiva motsatserna, för att de säger dig något – inte bara om de revolutionära stämningarna när nyheten om stormningen av Bastiljen nådde London och ljudet av giljotinklingans galenskap genljöd över nutida 

Place de la Concorde i Paris – utan också om den tid som är nu, den värld som är vår.

”It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.”

Det är märkligt att leva i en tid som vet vad som är på väg att hända, där vi ser alla tecknen och äger visdomen att tolka dem, men samtidigt tycks sakna kraften att göra någonting alls med den kunskapen. I Aftonbladet står det att hela Sverige kan räkna med att inleda den sista hela oktoberveckan med temperaturer på 4-9 grader över det normala. ”Medelhavsvärme” skriver de, och illustrerar med en bild på en man och en öl på en uteservering. Just under skänker algoritmerna mig ett vittnesmål från en nobelprisforskare som varnar för att 2024 blir ännu ett år som slår alla värmerekord. Mer kan jag inte läsa, för den artikeln göms bakom betalvägg. Men för den som vill, finns all kunskap tillgänglig. Den varma vecka, som enligt Aftonbladet var ”goda nyheter”, inleddes med att 14 framstående forskare varnade för att klimatkrisen går in i en ”kritisk fas som saknar motstycke”.

”It was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity.”

Den där ölen på uteserveringen bubblar inte ohotad. När medeltemperaturen stiger sjunker produktionen av både korn och humle. Humlen ger dessutom sämre smak när den växer i för varm temperatur. Men kanske bryr sig den halva av jordens befolkning som redan lever i färskvattenkris, ganska lite om den stundande ölkrisen. Hanteringen av klimatet och jorden gör att forskarna talar om en potentiell massvält av nästan obegripliga proportioner, med sin början under vår livstid.

”Winter is coming.”

George R R Martin saknar Dickens språk, men excellerar i dramaturgi. Hans fantasy binder samman historia och myter, tills de säger lite mer än vad som är bekvämt om människor och makt. Inget citat är mer spritt än huset Starks valspråk om den annalkande vintern. Historien knyter an till den nordiska myten om en Fimbulvinter, hämtad från eddorna och andra berättelser som stammar bak till järnålderns början. För bara ett par decennier sedan började forskarna inse att sagan inte bara var en myt. De stora vulkanutbrotten på 500-talet kan ha gett en flera år lång vinter av missväxt och misströstan. Beräkningar talar om en minskad befolkning i Skandinavien på uppemot 50 procent.

Katastrofen var så fundamental, att minnet av den lever kvar från tiden utan känd nedtecknad historia in i en av våra mest populära tv-serier, ett och ett halvt millennium senare. De som drabbades av den omvälvande vintern visste inte vad eller varför. De ägde inte visdomen att förstå klimatet och inte heller kunskapen att hantera förändringarna.

”It was the best of times, it was the worst of times.”

Vi däremot äger allt det som naturvetenskaperna, samhällsforskningen och matematiken kan ge oss. Vi är fler levande människor än någonsin. Åtta gånger fler än när Dickens skrev sin A Tale of two Cities. Av de 108 miljarder människor som uppskattas någonsin ha levt på jorden, delar du och jag syre, jord och vatten med åtta miljarder.

Ändå är de flesta som räknar på det överens om att vi fortfarande har möjligheten att organisera den kända världen så att alla kan gå mätta, få rent vatten och en bra skola, bli kära, gamla och älskade. Vi är fler fantastiska hjärnor att möta hoten än någonsin, och vi vet faktiskt redan ganska väl hur vi skulle kunna förändra våra samhällen för att klara det vi står inför: minska utsläppen, hantera klimatförändringen.

Det skulle kunna bli så bra. Bättre än det här. Men i USA kampanjar miljardärerna för Donald Trump, där civilisationen en gång föddes kampanjar Benjamin Netanyahu för att få sitt storkrig och här hemma överlever inte ens en försiktig skatt på flygresor Ulf Kristerssons slakt av miljöpolitiken.

”It was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us.”