När jag frågar min mamma om hon ser fram emot den stundande resan till födelselandet Thailand, tvekar hon ett ögonblick. Ja, säger hon efter en stunds tystnad, samtidigt som jag inte vet om det faktiskt kommer bli av. Översvämningarna, du vet. I Chiang Rai har det varit de värsta på över 80 år. Det kanske är dumt att åka dit nu.
Översvämningar? Oj, det hade jag missat, tänker jag. När jag kommer hem efter lunchen med mamma läser jag igenom de enstaka notiserna om orkanen Yagi som publicerats på svenska nyhetssidor. Fler länder är drabbade – sammanlagt har mer än 600 människor dött i Vietnam, Thailand, Myanmar, Laos och Filippinerna i sviterna av orkanen. Nästan sex miljoner barn i regionen saknar tillgång till mat, rent vatten och skydd.
Jag tittar på ett klipp från min familjs hemprovins i Thailand, där en mekaniker frenetiskt gräver med händerna efter sina verktyg i ett flera meter tjockt lager av lera. Verktygen måste grävas fram innan leran hinner stelna – annars förlorar han sin verkstad och därmed sitt levebröd. Han har grävt konstant i ett dygn, utan sömn, mat eller rent vatten.
Först: känslan av ”hur har jag kunnat missa detta?”. Sedan: ”Så klart har jag missat detta”.
Bara i september i år har översvämningar skett i Nepal (200 personer döda i ”de värsta översvämningarna på åratal”), USA (200 döda i den ”dödligaste orkanen sedan Katrina år 2005”) Nigeria (37 döda och 300 000 människor fördrivna i ”de värsta översvämningarna på 30 år”), Mexiko (22 döda), Japan (6 döda, tusentals evakuerade), Rumänien (7 döda), Polen (6 döda), Österrike (5 döda), Tjeckien (3 döda), Algeriet (5 döda) och Tunisien, för att nämna några.
Några, såsom översvämningarna i Europa och i USA, har det rapporterats mer om. Andra har knappt bevärdigats med en nyhetsnotis, utan går bara att läsa om på humanitära hjälporganisationers hemsidor. Men för det mesta drunknar översvämningarna bokstavligen i all annan nyhetsrapportering: jag kan inte hålla jämn takt med de senaste rekordtemperaturerna, torkorna, monsunregnen, jordskreden och skogsbränderna som sker världen över, bland all annan rapportering om bombningar av civila i Palestina och Libanon, presidentval och partiledares bröllop.
Men bara för att det är lätt att missa i flödet (eller lätt att blunda för när det dyker upp i flödet), så får vi inte glömma. Det sker där, i bakgrunden. Fossilkapitalet fortsätter att utvinna och förbränna olja, gas och kol, vilket leder till att koldioxidutsläppen fortsätter att öka, vilket leder till att extremväderhändelserna också fortsätter att öka och därmed att människor dör. Händelsekedjan är inte alltid specifik (bolag X orsakade person Z:s död), men är i allra högsta grad giltig på systemnivå. Siffran över fossilkapitalets offer stiger i takt med att de som investerat i fossilbolagen kan plocka ut rekordvinster och för pengarna bygga bunkrar för att skydda sig mot extremväderhändelser.
Varje dödsfall, varje skadad, varje person som med tårar i ögonen och med sina bara händer försöker rädda det lilla som finns kvar av ens liv och levebröd, är i sig en tragedi. De förtjänar också en plats i vårt kollektiva medvetande. Tack mamma, för att du påminde mig om det.
