Medborgarlön, basinkomst alltså, är en död idé. Det menar SvD:s ledarskribent John Norell (som även är ekonom vid Timbro och som har varit ordförande för Fria moderata studentförbundet). Till stöd för detta hänvisar han till en stor studie i USA, finansierad av Open-AI-grundaren och tech-miljardären Sam Altman, där 1 000 låginkomsttagare mellan 21 och 40 år fick en basinkomst på cirka 1 000 dollar i månaden (dessutom fick en kontrollgrupp på 2 000 personer 50 dollar i månaden). Men framgången uteblev, enligt Norell.
Det är viktigt att nämna att Altmans studie är långt ifrån den enda, eller ens den största, basinkomststudien som gjorts i världen. Runtom i världen har det genomförts mängder av studier med olika resultat. Bara i USA har det gjorts över 100 projekt, varav åtminstone ett är betydligt större än Altmans och uppvisade mycket positiva resultat. Att såga hela idén om basinkomst och enbart hänvisa till en studie kan alltså verka en smula förmätet, men låt oss ändå titta vidare på vad John Norell har att säga om just den här studien.
Studien är indelad i tre områden: arbete, ekonomi och hälsa. När det gäller arbete visar den, föga förvånande, att en del valde att gå ner i arbetstid och att några slutade arbeta helt när de fick möjligheten. Totalt minskade dock inte arbetstiden så mycket som man kanske hade kunnat tro, utan minskningen stannade på fyra procent (fem procent om man även räknar med att deltagarnas partner minskade sin sysselsättning). Att människor arbetar mindre och därmed tjänar mindre pengar på arbete är enligt John Norell ett bevis på att basinkomst är en misslyckad idé. Men är inte just detta en av poängerna med basinkomst, att människor ska vara mindre bundna till arbete och kunna bestämma mer över sin tid själva?
Forskarna har inte bara sett att de som fick basinkomst arbetade mindre, man har också studerat vad de valde att göra med sin ökade fritid. Här blir John Norell ganska moralistisk när han konstaterar att deltagarna inte valde att ägna mer tid åt uppbyggliga aktiviteter som träning, utbildning eller barnomsorg. Istället ägnade de mer tid åt ”nöje”.
Riktigt så enkelt är det dock inte. Läser man studien kan man se att skillnaden i hur mycket tid deltagarna valde att lägga på till exempel träning var så liten att den knappt är mätbar. Däremot lyfter forskarna fram att många faktiskt valde att lägga mer tid på att vara med sin familj, att utbilda sig och att prioritera sin fysiska och psykiska hälsa. I en sammanfattning skriver forskarna att en slutsats som kan dras är att när vissa deltagare hade tillräckligt med pengar för att stilla sina basala behov så var de beredda att ägna mer tid åt omhändertagande, fritidsaktiviteter, lärande, utforskande och en myriad andra saker. Återigen – är det inte detta som är poängen med basinkomst? Och om det nu hade varit sant att de bara ägnade sig åt det John Norell föraktfullt kallar nöjen – hade det varit ett problem?
John Norell sågar också hur folk valde att använda sina pengar. Pengarna gick inte till att betala av skulderna, skriver han, utan framför allt till mat, boende och transporter. ”Människor valde att bo större, köra mer bil och äta bättre, eller åtminstone dyrare”, konstaterar Norell. Men återigen: detta är inte helt sant. Jämfört med kontrollgruppen sparade personerna med basinkomst mer pengar och betalade av mer på sina skulder. Och det som de valde att spendera pengarna på var sådant som brukar klassas som grundläggande mänskliga behov – alltså mat, boende och rörelsefrihet.
Har man väldigt lite pengar är det kanske inte så konstigt att man vill kunna äta lite bättre, kanske till och med unna sig ett restaurangbesök någon gång, har man dessutom många barn är det kanske inte heller så konstigt att man väljer att skaffa ett större (och dyrare) boende. Det finns förresten ingenting som säger att de valde att köra mer bil, som Johan Norell påstår. Transportkostnaderna skulle lika gärna kunna handla om att de åkte mer kollektivtrafik.
Personerna i kontrollgruppen valde att i genomsnitt ge 22 dollar i månaden till andra, vilket var 26 procent mer än personerna i kontrollgruppen. En av deltagarna i studien, Zelda, berättar att hennes el tidigare brukade stängas av eftersom hon inte hade råd att betala elräkningen. Hon brukade då låna pengar från sin svägerska, men nu, med basinkomsten, var det istället hon som kunde låna ut pengar till svägerskan.
Så till det tredje steget, hur påverkade basinkomsten personernas hälsa? John Norell skriver att under det första året noterades vissa förbättringar i den mentala hälsan men att dessa försvann snabbt och när det gäller den fysiska hälsan så märktes inga förbättringar. Detta stämmer förvisso, men samtidigt noterar forskarna att det var 10 procent sannolikare att deltagarna med basinkomst skulle gå på en tandkontroll än deltagarna i kontrollgruppen och det ”problematiska alkoholdrickandet” minskade med 20 procent. Man konstaterar också att det faktum att deltagarna med basinkomst spenderade mer pengar på hälsokontroller och sjukvård skulle kunna ge långsiktiga hälsofördelar som inte är synliga i studien.
Norell sammanfattar studien med att medborgarlön inte verkar ge de positiva effekter som många hoppats på. ”Det är uppenbart att människor värderar fritid högt, men använder varken tiden eller pengarna för att förbättra sina långsiktiga ekonomiska utsikter”, skriver han. En annan, mer korrekt, sammanfattning av studien skulle kunna vara att de som fick en basinkomst plötsligt fick råd att tillgodose sina grundläggande behov, de kunde gå på hälsoundersökningar, ägna mer tid åt att vara med familjen och dessutom ge bort lite pengar till andra som hade det svårt.
Allt detta är som bortblåst i Norells artikel, som att det inte alls vore relevant. Till råga på detta har SvD valt att illustrera artikeln med en bild på Elon Musk och kalla det för ”Elon Musks idé om medborgarlön” trots att Musk inte verkar ha haft något med den aktuella studien att göra.
Men även omde som fick basinkomst hade valt att lägga pengarna på skräpmat, alkohol och simpla nöjen så hade det ändå varit ett dåligt argument mot att införa basinkomst. Hela poängen med en basinkomst är nämligen friheten som det ger – att det inte ska finnas något krav på motprestation. För en sådan som John Norell är det här något som sticker i ögonen. ”Idén att man har rätt till andras arbete och pengar bara för att man existerar är moraliskt tvivelaktig”, skriver han, men verkar inte för ett ögonblick reflektera över att nästan allt det som vi kallar för välstånd i västvärlden bygger på att andra har slavat åt oss och att de som föds in i en rik familj inte heller har gjort något särskilt för att förtjäna pengarna. Basinkomst är ett sätt att utjämna de här skillnaderna och samtidigt ge människor mer frihet. Som moderat borde John Norell åtminstone gilla frihetsaspekten, men precis som de flesta andra moderater verkar han tycka att det är bättre med piskor.
