Äntligen tar regeringen itu med att förebygga kriminalitet bland barn och unga, istället för att bara dundra på om ”hårda tag”. Eller?
På en presskonferensförra veckan berättade företrädare för regeringen och Sverigedemokraterna om satsningarna på ”förebyggande arbete och insatser för barn och unga” i budgetpropositionen som kommer den 30 september. Det handlar bland annat om mer samarbete mellan skola och socialtjänst, bättre samhällsvård och mer resurser till föräldraskapsstöd, speciellt i utsatta områden.
Det kan mycket väl vara bra satsningar, beroende på hur de kommer att se ut i praktiken. Uppenbarligen finns det stora behov av stöd till utsatta barn, unga och familjer. Men är det verkligen förebyggande? När ett barn har ”riskbeteenden” som gör att skolan behöver samarbeta med socialtjänsten, eller när en ung person tas in på ungdomshem, då finns det redan allvarliga problem.
Om man vill arbeta förebyggande börjar man innan problemen uppstår. Visst kan de uppstå ändå, men grunden måste vara en politik som inte skapar utsatta områden och som inte driver människor in i situationer där det kanske inte finns några bra val att göra.
I dag gör regeringen till stor del tvärtom. Som när familjer lever i skräck för att bli vräkta för att något av barnen har gjort något kriminellt. Eller som när man uppmanar personal i skolan och vården att ange papperslösa för polisen – utredningen om angiverilagen ska presenteras den 30 september. Eller som när barn och föräldrar kan bli kroppsvisiterade utan brottsmisstanke på väg till sina skolor och jobb.
Målet måste vara att inga barn, familjer eller bostadsområden ska vara utsatta. Några av dem kommer att vara det ändå, och då kommer riktade insatser att behövas. Men det förebyggande arbetet är allt det som bygger upp samhället inifrån och nerifrån, och som inte ens i första hand handlar om kriminalitet.
Att se till att skolan fungerar för alla barn, stimulerar dem och ger dem den utbildning de behöver är förebyggande arbete. Att ge barn och unga tusen chanser att fångas in av intressen som smäller högre än att bli hantlangare åt någons kriminella storasyskon är också brottsförebyggande. Kulturskolan, skolbiblioteket, Fältbiologerna, idrott – allt sånt.
En trygg försörjning är en annan viktig del. Pilotprojekt med basinkomst har visat att det gynnar barn och ungdomar särskilt mycket när den ekonomiska pressen på föräldrarna minskar. Fler ungdomar går kvar i skolan och den fysiska och psykiska hälsan blir bättre.
Nu lever vi i ett samhälle som går åt motsatt håll och blir hårdare och otryggare istället. Det är nödvändigt att fånga upp dem som far mest illa, och det är bra att regeringen ser det. Men vill de förebygga kriminalitet bland barn och unga får de se över hela sin politik.
