Globaliseringen är över, när tar kapitalismen slut? Eller har den redan gjort det?
När nya marknaderoch valutaflöden ständigt öppnades uppstod en tillfällig lösning på den kapitalistiska produktionens inneboende problem: produktion och arbetskraft kunde bli billigare, samtidigt som fler hade mer pengar att köpa det som producerades.
Som vanligt lurades vi av det tillfälliga framsteget, det som var nu upplevdes som det mest naturliga och för evigt, och framtiden kunde bara tänkas som en lite förändrad, förhoppningsvis ännu bättre, version av nu. Beredskapslager stängdes, livsnödvändigheter blev beroende av globala varuströmmar och politiken reducerades till alternativ kring hur ett ständigt växande reformutrymme skulle fördelas.
Pandemin, en återkommande händelse i mänsklighetens korta historia och en naturlig konsekvens av vårt sätt att leva, blottlade sårbarheter som låg helt i öppen dager men ingen orkat se. Den nyauktoritära ruelse som alltid varit en konsekvens av ökad ojämlikhet har nu lett till samma krig och fanatism som alltid, som under senaste seklet så klart i industriell skala. Rebeller i det vedervärdiga proxykriget i Jemen, trötta på att leva i en ständigt osynlig kraftmätning mellan andra makter, kan med ganska enkla medel driva världshandeln mot sammanbrott.
Och då är vi ändå bara i början av de ekonomiska störningar som klimatkollapsen innebär.
Men vi står här och låtsas som om vi inte omgärdas av en ruin av den kapitalism den förra ekonomiska vågen skapade.
Ur strömmarna i städernas vattendrag fiskas elcyklar upp från det ena och det andra företaget. Inget av dem har någonsin gått med vinst. Cyklarna har tillverkats av pengar skapade ur de monstruösa kapitalansamlingar (där världens rikaste män är rikare än både draken Smaug och Joakim von Anka) som globalisering och digitalisering byggde upp, och som sedan eldades på i exponentiell takt av regeringar som inte kunde låta pengabingarna rasa ner i sanden de var byggda på.
I svenska kommunhus går samtidigt lokalpolitiker runt med huvudvärk över batteriboomen som skulle ge så mycket, men nu tycks komma av sig. Fantasiljonerna hälls över den gröna omställningen, som om några enkla fakta inte fanns: jorden bryr sig inte om att det förnybara ökar om kol- och oljeförbränningen också ökar, hela elektrifieringen byggs nu i ett ekonomiskt system fullständigt beroende av en fossildriven tillväxt, även ytterst försiktiga beräkningar av hur mycket mineraler och metaller som behövs landar i den dystra slutsatsen att en elektrifiering av nuvarande energikonsumtion helt enkelt inte är möjlig. Samtidigt äter ständigt nya tekniker, med möjliga gröna löften för framtiden, bruna avtryck i nuet. Elbilsbatterierna är knappast några klimathjältar. Och AI-modellernas energikonsumtion beräknas om ett par år dra mer el än vad all kärn- och vindkraft i Sverige producerar tillsammans.
Kanske kan inte det ekonomiska system vi är i längre kallas kapitalism? De största har tillåtits bli för stora för att få falla, stater räddar miljardärer från att förlora sina pengar, samtidigt som tillväxten hålls igång med konstgjord andning så att allt fått växa, oavsett produktivitet, efterfrågan eller nytta. Den alltmer intrikat påverkande reklamen, en propagandaapparat större än någon diktatur någonsin kunnat hålla sig med, har gjort konsumtionen till livsstil och skapat marknader utan några egentliga fria val.
Eller så är detta den yttersta formen av kapitalism. Men efter den yttersta tiden väntar … något annat. Det finns så mycket av det människan skapat under industrialism och globalisering, som vi alla vill behålla. Det finns mycket annat vi vill lämna kvar. Med en begränsad mängd energi och naturresurser, och ett alltmer oberäkneligt klimat, kommer vi behöva ett större mått av gemensam planering av hur vi bäst använder det naturen ger oss. En sådan planering är dömd att misslyckas om den görs uppifrån, från auktoritära potentater eller anonyma styrelserum. Det behövs inte mindre, utan jättemycket mera demokrati. Det behövs, som Per Anders Fogelström skulle sagt, att vi prövar den ännu oprövade möjligheten istället för de länge beprövade omöjligheterna.
