För ett halvår sedan skrev jag en text om artkrisen. Den är fortfarande precis lika aktuell. Artkrisen är, precis som jag skrev då, krisernas kris. Utan biologisk mångfald är planeten Jorden ingenting. Och nu, inför det stundande EU-valet, är det fortsatt tyst om artkrisen som begrepp, och i synnerhet de vilda djurens rättigheter.
Artkrisen, och även klimatkrisen, är en effekt av människans val att placera sig själv högst i en egenpåhittad artmaktordning. Andra levande varelsers liv och rättigheter har fått stå tillbaka för människans vilja och önskningar, och vi fortsätter att nedprioritera dem trots att vi vet att en biologisk mångfald är en förutsättning för att skapa en hållbar värld. Det är uppenbart svårt för oss som art att prioritera annorlunda. Exakt varför är kanske svårt att säga, men en gissning är att vi helt enkelt tycker att det skulle innebära en för stor livsstilsförändring för oss, i synnerhet för de rikaste av oss. Men oviljan att förändra sin livsstil är ett kortsiktigt tankesätt, eftersom vi kommer tvingas till radikala förändringar i livsstil vare sig vi vill eller inte den dagen ekosystemen kollapsar.
Människan som art har skapat saker ingen annan art hittills gjort. När vi låtit vår girighet styra har vi skapat det sjukliga kapitalistiska system som på många sätt riskerar att leda till vår egen undergång. Men vi har också en stor förmåga till empati och en känsla för rättvisa. När de stundvis fått härska över girigheten har till exempel de mänskliga rättigheterna skapats. De ger oss något att utgå från, något att peka på när människor far illa. Vi har också lagar och regler, ett rättssystem som i grunden finns till för att skydda människor (även om det också innehåller de straff som de som bryter mot lagarna ska få). Vi har bestämt hur vi vill vara gentemot varandra i ett särskilt samhälle eller ett geografiskt avgränsat område. Som art har vi mitt bland allt det skadliga också skapat vägar för att skydda individer från olika saker.
Vad vi däremotinte lyckats skydda oss mot är den där girigheten. Vi har låtit den härska i betydligt större utsträckning än vad den här planeten tål. Vi har låtit den spilla över på alla de andra arter vi delar planeten med. Alla de arter vi med vårt påstådda intellekt bestämt är lägre stående, mindre viktiga, de vi kan göra industri av, de vi kan äta tills de tar slut och de vi tycker är antingen farliga eller fina att titta på, eller både och. När vår girighet flödar över hela världen lider alla arter. Vi har inte byggt ett likadant skyddssystem för de övriga arterna på planeten som vi gjort för oss själva. I vårt högmod har vi tyckt att resten av världen, det som inte är människan, det är till för människan att exploatera. Det är minst sagt hög tid att byta ut det högmodet mot en ödmjukhet inför att vi inte är den enda art på den här planeten med en önskan om ett gott liv.
De tama djuren, som vi valt att ha nära oss som antingen mat eller sällskap, har ett visst skydd i de lagar och regler vi har i Sverige i dag, om man nu kan kalla det skydd. De vilda djuren, däremot, har knappt något lagligt skydd alls. De flesta regler och förordningar som rör de vilda djuren handlar om deras död, om rätten att jaga och avliva. Och eftersom det uppenbarligen krävs mer än god vilja för att skydda de vilda djuren och den biologiska mångfalden är det hög tid att införa djurskyddslagar och rättigheter för det vilda livet.
Det bör ske såväl här hemma i Sverige som globalt, där EU-valet hade kunnat bli ett forum för detta om det fanns tillräckligt många som drev frågan. Nu är det fortsatt mycket tyst kring vilda djurs rättigheter, trots att vi vet att det vilda djurlivet är en förutsättning för fungerande ekosystem och en stor biologisk mångfald. Rättighetsfrågor är viktig för alla djur, tama som vilda. Varje varelse, alldeles oavsett hur den ses av människan, ska ha rätt till sitt eget liv, möjlighet att utföra naturliga behov och beteenden och uppfylla sina egna önskningar.
Det är vi som valt att exploatera dem vi delar den här planeten med – då är det också upp till oss att använda de verktyg vi har för att skydda dem från fortsatt exploatering.
