Stort matsvinn och utbredd matfattigdom är en realitet i Sverige. I landet finns åtminstone 220 matbanker som på olika sätt delar ut mat till behövande. Vissa köper maten, men det har blivit vanligare att livsmedelsföretag och butiker skänker bort överbliven mat till organisationer som sedan omfördelar den till behövande. Det ser ut som en ideal lösning på två problem: det som annars skulle bli matsvinn och avfall tas om hand, och den som har svårt att få pengarna att räcka till i tider av kriser och inflation får välbehövlig hjälp. 

Men i denna till synes enkla lösning finns också en lång rad problematiska frågeställningar om hur hållbar den är utifrån ett klimatperspektiv såväl som ett socialt perspektiv. Hur man hjälper utan att stjälpa och hur man förhåller sig kritisk till dessa frågeställningar utan att bli handlingsförlamad var några av de frågor som löpte som en röd tråd under den ideella föreningen Ätbarts konferens på Stadsmuseet i Stockholm nyligen.

– Vi vill vara en synliggörare men också en kritiker, säger Li Kristjansdottir, projektledare för Svenska matbanksnäverket som tillsammans med verksamhetsutvecklare Julia Berglund har skrivit Ätbarts nya rapport Matbanksrapporten som också presenterades under dagen.  

Det var Ätbarts vice ordförande Mickaël Gayet som startade föreningen tillsammans med några vänner i Skövde 2019. Han berättar att den föddes ur en frustration i relation till miljö- och klimatfrågan – matsvinn står för omkring 8–10 procent av de globala växthusgasutsläppen årligen enligt FN:s miljöprogram. När de vid matbordet insåg att de själva var en del av problemet väcktes idén om att skapa Ätbart. 

Syftet var inledningsvis främst att förhindra att mat gick till spillo, men detta breddades när föreningen förstod hur många människor som var i behov av hjälp för att få mat. Mickaël Gayet understryker att Ätbart varken är en lösning på matsvinn eller fattigdom, men att föreningen är en ansats att gemensamt föra upp frågorna på agendan. När han inleder konferensen berättar han om den lilla skåpbil de hade i början för att hämta donerad mat som de sedan delade ut i Skövde, och snart även i Skara, Mariestad och Götene. Vid ett tillfälle fick de en hel pall tomater av en lokal ICA-butik:

– Det blev fyra vändor med den lilla skåpbilen.

Nätverk av matbanker byggs upp

Sedan dess har mycket hänt. Mathjälpen i Skaraborg fortsätter som tidigare medan Ätbart har arbetat för att bygga upp ett nätverk av olika matbanker i Sverige för att genom bättre samordning kunna få en starkare röst i frågor som matsvinn och matfattigdom. 2023 kunde Ätbart starta Svenska matbanksnätverket. Det har i dag 92 medlemsorganisationer och erbjuder stöd och rådgivning till matbanker i Sverige. Nätverket har digitala träffar och utbyter kunskap och erfarenheter. Matbanker finns i ungefär hälften av Sveriges kommuner. Enligt Ätbart fördelar dessa omkring 9 500 ton mat årligen, till omkring 50 000 hushåll som regelbundet vänder sig till en matbank. En av dessa matbanker är Matakuten i Gävle.

– Vi har haft matkasseverksamhet sedan 2013. Vi har cirka 30 volontärer och 28 givare som vi har på schema, berättar Janne Kraft, verksamhetsansvarig för Matakuten i Gävle, under konferensens första panelsamtal. 

Under 2022 delade Matakuten ut omkring 24 500 matkassar, och som många andra matbanker runt om i landet ser man i Gävle ett växande behov: Allt fler människor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Matakuten har ett så kallat idéburet offentligt partnerskap (IOP) med Gävle kommun som bistår organisationen med hyra, el och städning under en treårsperiod. De har en lokal på 450 kvadratmeter i ett socialt centrum, där det också finns ett utslussningsboende för människor som tidigare har bott på Migrationsverkets boenden. Var fjortonde dag får behövande hämta en matkasse liksom en brödkasse.

– En stor del av de som kommer till vår kö bor i centret där vi har lokalen, förklarar Janne Kraft som också berättar att de också har spontana givare som hör av sig när de har fått livsmedel över. En gång fick de två ton vitkål: 

– Det var en enorm lycka. Matbanksbranschen är en annorlunda men generös bransch. 

Marcus Norrman: ”Får inte bli en slasktratt”

Under 2000-talets första år fanns bara ett fåtal matbanker i Sverige, men antalet ökade kraftigt omkring år 2015. En av förklaringarna till det är flyktingkrisen, en annan är FN:s 17 globala mål som antogs det året. I det globala målet nummer tolv ingår delmålet att halvera världens matsvinn till år 2030. 2017 kom EU också med riktlinjer för att underlätta regelverket kring livsmedelsdonationer. 

Intresset från grossister och livsmedelsbutiker har gradvis vuxit, och sedan i januari i år har det ökat markant. Skälet är den nya avfallsförordningen som då trädde i kraft. Enligt den måste allt biologiskt material separeras från sina förpackningar innan det får slängas. Fler butiksägare och grossister ser en möjlighet att slippa det merarbetet genom att skänka bort överbliven mat till matbanker. Därmed är det matbankernas ofta ideella personal som istället står för det arbetet. Flera matbanker har sett en tendens till att även mat av sämre eller otjänlig kvalitet har skänkts till dem, och då tvingas matbankerna också betala för att få den bortforslad. 

– Det får inte bli en slasktratt, säger Marcus Norrman från Maträddarna Kristianstad. 

Han beskriver sin verksamhet som lite av en ful ankunge i sammanhanget eftersom det var som anställd på Renhållningen Kristianstad som han först såg omfattningen av matsvinnet. Han tyckte då att de kunde kliva in tidigare i processen och försöka rädda mat från att kastas, något som också har skett med hjälp av Maträddarna sedan 2021. 

Verksamhetens mål är att minska matavfall och matsvinn i staden med 200 ton per år. Av maten de räddar kan de sätta ihop omkring 250 matkassar varje vecka:

– Vi jobbar framför allt för att minska matsvinnet, säger Marcus Norrman och pekar på att olika aktörer fokuserar på olika aspekter, medan vissa framför allt tar sikte på klimataspekten vill andra främst hjälpa socialt utsatta grupper.

”En politisk fråga i grund och botten”

Att se räddat matöverskott som en lösning på matfattigdom är inte oproblematiskt, och det var fokus för konferensens andra panelsamtal, Matsvinn och matfattigdom – ett perfekt äktenskap? där forskare från Lunds och Göteborgs universitet liksom Sveriges Lantbruksuniversitet deltog. Enligt Marcus Herz, professor vid Institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, finns det risker. Han hänvisar till internationell forskning som visar på så kallade inlåsningseffekter, att människor som befinner sig i matfattigdom inte lyckas ta sig ur den genom att de får ta del av omfördelad mat. 

– Mitt fokus är på vad det finns för potentiella problem med det här. Det är oftast mitt fokus och det är väl därför ingen vill prata med mig, säger han, och publiken brister ut i skratt. 

– Matfattigdom och matsvinn kan hänga ihop, men vi löser inte fattigdom genom att prata matsvinn, fortsätter han och lägger till att matfattigdomen i Sverige hänger samman med flera politiska åtgärder som har ökat klyftorna i landet under de senaste årtiondena, och nämner bland annat att försörjningsstödet inte har ökat på många år.

– Det här är en politisk fråga i grund och botten, säger Marcus Herz.

Elinn Leo Sandberg är doktorand vid Lunds universitet som i sitt avhandlingsprojekt fokuserar på matfattigdom i Sverige liksom civilsamhällets mathjälp till människor i ekonomisk utsatthet. Hon betonar att det inte går att lyfta fattiga ur fattigdom genom att omfördela mat:

– Människor i fattigdom behöver högre inkomster för att komma ur fattigdom, det är det korta svaret, säger Elinn Leo Sandberg som också är socionom samt diakon i Svenska kyrkan.

– Vi ser att det är en del av fattigdomen, att inte kunna välja mat som passar en och som man tycker är gott, fortsätter Elinn Leo Sandberg som svar på om det är problematiskt att använda begrepp som matfattigdom och huruvida det vore bättre att bara rätt och slätt tala om fattigdom:

– Ja, vi behöver problematisera det, hemlöshet är också fattigdom. Men det finns också vinster i att synliggöra en viss problematik. Mat är en elastisk resurs, medan hyran är en fast kostnad som betalas en gång i månaden. Man kan inte bo hos en vän en vecka för att spara in på hyran, säger Elinn Leo Sandberg som förklarar att därför blir maten istället blir något man drar ner på.

– Sådant hade jag inte kunnat komma fram till om jag inte hade fokuserat på matfattigdom.

Win-win, lose-lose eller win-some

Niina Sundin, doktorand vid Sveriges Lantbruksuniversitet, undersöker åtgärder mot matsvinn från flera perspektiv, miljömässigt, ekonomiskt och socialt. Hon förklarar att även om det kan verka självklart ur ett socialt hållbarhetsperspektiv att omfördela mat som annars skulle ha blivit matsvinn innebär det inte att det nödvändigtvis blir en stor miljönytta av det eftersom det frigör pengar för konsumtion av andra varor.

– Det uppstår rekyleffekter när folk sparar pengar på mat som de kan lägga på annat. Det blir en miljöförlust men även en social nytta. Det är inte negativt men vi behöver att tydliggöra att vi inte ska överskatta miljönyttan vad gäller av matdonation, säger hon och förklarar att om matsvinn börjar ses som en resurs försvinner viljan att lösa problemet:

– Biogas kan bli en enkel lösning på matsvinn, och matdonationer skulle också kunna vara det. Då byggs strukturer, normer eller regler som låser fast oss i tillfälliga lösningar när vi egentligen behöver lösa de grundläggande problemen. 

Ätbarts Li Kristjansdottir som modererar samtalet undrar om det som ibland presenteras som en win-win-lösning egentligen leder till lose-lose: det vill säga både genererar en inlåsning i en överproduktion av mat som skadar miljö och klimat, och att människor som tar emot mat inte blir fast i fattigdom. 

Niina Sundin menar att jo, det finns en miljönytta i att undvika matsvinn, men den är inte lika stor som det är lätt att tro. Marcus Herz säger att det finns en social nytta i att omfördela genom matdonationer, inte minst i individuella fall:

– Men leder det i förlängningen till att förändra situationen? Nej, säger han men lägger till att det kan finnas ett värde i sig att civilsamhället använder mat som ett sätt att mötas. Han ser också en möjlighet till organisering kring frågorna eftersom det samlar grupper med liknande behov:

– Där finns det en kraft, säger han.

Elinn Leo Sandberg har själv ställt frågan kring win-win kontra lose-lose i samband med att hon skrev en artikel om matsvinn och matfattigdom. En intervjuperson svarade att det inte är så svartvitt, utan att svaret ligger någonstans mittemellan.

– Hon sade att det var win-some, och det har jag tagit fasta på. Det är inte win-win på lång sikt som innebär att man har löst fattigdomsproblemet eller överproduktionen av mat. Men på kort sikt så är det så att människor som behöver mat faktiskt får det.