De är många, de som efter att ha lärt sig svenska och börjat bygga upp ett liv i Sverige har nått en punkt där de måste välja mellan att leva som papperslösa eller ge sig av och försöka få uppehållstillstånd någon annanstans. Att återvända till landet de kom ifrån har inte varit något alternativ. Till slut har en hel del av dem fått uppehållstillstånd, till exempel i Frankrike. De hade kunnat leva bra liv i Sverige annars, och bli en del av samhället här. Speciellt om vi hade välkomnat dem istället för att misstänkliggöra dem och bolla runt dem i planlösa åtgärder.
EU:s migrationspakt kommer att förändra situationen för de nya flyktingar som kommer, men på ett annat sätt. Nu ska de placeras på mottagningscenter för att man effektivt ska kunna utvisa så många som möjligt. Direkt, utan att de får en chans att ens försöka i ett annat EU-land.
Vad är vi så rädda för? Kriminalitet, säger högern, och dit får i det här sammanhanget även Socialdemokraterna räknas. Vad Tidöhögern än säger har Socialdemokraterna inte haft någon generös asylpolitik annat än under den korta stund det tog Stefan Löfven att säga till en applåderande folkmassa på Medborgarplatsen i Stockholm att hans Europa inte byggde murar.
Men kriminalitet är vad man får i ett ojämlikt samhälle som stöter ut stora grupper. Repression skapar mer kriminalitet och hårdare motsättningar, vilket är just vad Tidöhögern vill ha.
Ekonomiska flyktingar, säger en lång rad andra, och vad menar de med det? Fattiga människor som inte ser någon framtid där de befinner sig. I många fall är de klimatflyktingar, en växande grupp som inte har något internationellt juridiskt skydd. Bakom klimatkrisen som tvingar dem ut i världen för att finna en plats där de kan leva finns inte minst Västeuropas kolonialism – vi har blivit rika på att utarma stora delar av världen.
Vi fortsätter så och stänger klimatflyktingarna ute medan murarna byggs högre och taggtråden blir taggigare, men i längden räcker det inte. Vi kommer inte att kunna ha Europa som ett hermetiskt slutet grindsamhälle med resten av världen som skafferi. Och varför skulle vi egentligen vilja det?
Det enda vi rimligen kan göra är att dela med oss, och vi borde börja med att åtminstone inte göra ont värre. Sorgligt nog känns tanken att vare sig Sverige eller EU skulle resonera så just nu närmast utopisk.
