I mitten på mars påbörjades Sveriges första medborgarråd för klimatet. 60 slumpvis utvalda personer kommer att träffas flera gånger under våren för att i mitten av maj presentera förslag till riksdagspolitiker på hur koldioxidutsläppen kan sänkas och transportsektorn ställas om i Sverige.
Medborgarråd, där vanliga människor ges uppgiften att reflektera över aktuell forskning och sedan utforma policyrekommendationer till politiker, har blivit ett hett ämne bland demokratientusiaster och inom klimatpolitiska kretsar. Råden har flera syften: integrera civilsamhällets välgrundade åsikter i klimatpolitiken, lösa klimatpolitiska dödlägen, förstå allmänhetens prioriteringar av klimatåtgärder, stärka legitimiteten för sociala insatser på klimatområdet och minska inflytandet från lobbyister inom klimatpolitiken, för att nämna några.
I en tid när länder som vi kallar liberala demokratier ständigt misslyckas med att hantera klimatkrisen, och samhällsvetenskapliga forskare börjat prata i termer av demokratins kris, slut eller undergång, är medborgarråden intressanta demokratiska experiment. I medborgarråden finns nämligen en potential för att ompröva och utveckla demokratin, återuppbygga förtroendet för det politiska systemet och driva politik i linje med sociala och ekologiska behov – om det görs på rätt sätt.
Tyvärr har det ofta gjorts på fel sätt. Konceptet har prövats i flera länder, såsom Frankrike, Danmark och Finland, med varierande framgång. I Frankrike resulterade medborgarrådet i ambitiösa förslag som vissa experter menar hade minskat landets koldioxidutsläpp med 40 procent – men färre än hälften av församlingens förslag nådde parlamentet för debatt. Inte heller i Danmark eller Finland ledde medborgarrådens förslag till någon radikal klimatpolitik.
Liksom dess föregångare kommer det svenska medborgarrådet för klimatet inte att ges den politiska auktoritet och institutionella styrka som krävs för att verkligt förändra spelplanen med en konkret klimatpolicy. Ponera att medborgarrådet lägger fram följande förslag: att kraftigt höja bensinskatten. Med en regering som med näbbar och klor försvarar rätten till billig bensin, är det svårt att se hur detta förslag (eller någon annan radikal klimatpolitik) någonsin skulle kunna antas.
Bristen på gehör eller att förslag inte har drivits igenom politiskt har ofta lett till besvikelse bland deltagare från tidigare medborgarråd. Men – medborgarråden har inte varit fullständiga misslyckanden. Deltagarna betonar nämligen ofta att deltagandet i processen inte bara påverkat deras inställning och förståelse för klimatpolitik, utan att det har också lett till förändring i deras lokala samhällen. I Danmark uttryckte till exempel över tre fjärdedelar av deltagarna att deras engagemang gjort dem mer benägna att delta i andra initiativ inom det civila samhället som rör klimatförändringar.
Här blir det tydligt: den verkliga demokratiska potentialen med klimatmedborgarråd ligger inte så mycket i att någon enskild grupp kommer med klimatlösningar, utan snarare i förmågan hos många grupper, som arbetar på många sätt och på många nivåer samtidigt, att mobilisera fler människor i den bredare politiska kampen för en mer hållbar framtid.
Medborgarråd bör inte existera som ytterligare ett rådgivande organ till politikerna, bara för att behandlas som en lobbygrupp eller intresseorganisation bland andra. Medborgarråd utgör en entitet i egen rätt som, om den etableras permanent på lokala, regionala och nationella nivåer, har potential att odla en robust demokratisk kultur som bygger på förtroende och respekt för individer med olika bakgrund.
När samhället blir allt kallare, samtidigt som världen blir allt varmare, kommer det att behövas.
