Du borde inte flyga. Du borde köpa lokalproducerad mat. Du borde sopsortera. Så kommuniceras miljöfrågor ofta idag – med pekpinnar riktade mot individen, säger regissören Mattias Olsson i ett videosamtal från sitt hem utanför Järna.

– Samtidigt är det ju i första hand internationella företag och nationer som behöver ändra sitt agerande om vi ska ha en chans att vända utvecklingen. Som individ kan man uppleva en maktlöshet kring det. Det kan kännas lite futtigt när man står där och sorterar sina sopor.

Ändå är filmens utgångspunkt att individers handlingar är av den djupaste vikt. Något Mattias Olsson har landat i genom att vidga perspektivet 100 år framåt och 100 år bakåt i tiden.

–  Om jag lär min dotter om att man stoppar ner en potatis så kommer det åtta potatisar, hur påverkar det henne om 30 eller 50 år? Hur påverkar det hennes barnbarn – jag vet inte. Det är en hisnande tanke att det lilla och det vardagliga potentiellt kan få enorma konsekvenser för framtiden – men inte på det sättet som vi kanske blir kommunicerade i vanliga fall.

Agera i gemenskap

Regissören har identifierat ett glapp mellan de individfokuserade lösningarna på miljökrisen, som kan kännas obetydliga, och de strukturella som upplevs som för stora och avlägsna. I filmen utforskar han hur enskilda individer bidrar till förändring – när de agerar i gemenskap med andra.

Mattias Olsson reser genom landet och besöker 13 projekt som drivs av personer som gör skillnad. Det kan handla om att rädda en nedläggningshotad lanthandel i skånska Önneköp, att odla mat tillsammans i ångermanlänska Edsele, att skolstrejka vid Greta Thunbergs sida, eller om Malmöbor som förser behövande med butikers snart utgångna livsmedel som annars skulle ha hamnat i soptunnan.

Avtryck är gjord i samarbete med föreningen Omställningsnätverket, som har hjälpt till att folkfinansiera filmen genom att samla in donationer. Några medlemmar har även medverkat i en redaktionsgrupp och fört diskussioner om innehållet.

– Vi kom fram till att det fick inte bara handla om odling, inte bara landsbygden utan staden också. Hur gör man omställning om man tycker det låter skittråkigt att odla potatis? Eller om man bor i stan och inte har tillgång till mark att odla på? Till exempel följer vi ett projekt i Stockholmsförorterna Rågsved och Högdalen där en grupp människor i filmen startat loppmarknader för att öka sammanhållningen, berättar Mattias Olsson.

En ny berättelse

Hans egen övergång från ”en generell känsla av mörker till ett ’vad kan jag göra’” möjliggjordes av att han fick upp ögonen för omställningsrörelsen och den amerikanska författaren och talaren Charles Eisenstein, som Mattias Olsson även gjort en dokumentär om.

– Jag gör film utifrån att jag vill pusha kulturen i en riktning av att vi människor ska förstå varandra som en del av naturen, säger Mattias Olsson, anspelande på en av Eisensteins centrala tankar.

Han identifierar sig i konstnären och författaren Maria Westerbergs avslutande ord i filmen, att hon vill ”vara med som en liten nyckel i den nya berättelsen om mänskligheten”.

En kritik som ibland riktas mot dagens politiker är att de saknar en vision för hur framtiden och det omställda livet skulle kunna se ut. Tycker du att vi saknar en berättelse?

– Jag tror det funkar tvärtom. Vi ska inte vända oss till politikerna för visioner, utan när tillräckligt många vill någonting så kommer politikerna jobba för det. De jobbar för att bli valda och de jobbar för att göra saker som så många som möjligt tycker är bra, säger Mattias Olsson, och fortsätter.

– Som jag ser på det kan vi jobba för att ändra kulturen. Då handlar det inte om att tala till de mest engagerade som redan är med på tåget, inte heller till de som är längst bort från att hoppa på ett omställningståg. Utan det handlar om att tala till den jättestora massan i mitten, som känner att någonting är fel men som inte har ord för det. Filmen är ju på sätt och vis oradikal, medger Mattias Olsson.

Små steg

Med Avtryck vill han staka ut en riktning snarare än ge någon sorts manual för hur människor ska handla.

– Även om vi gör jättesmarta val, om vi inte äger någon bil och handlar lokalt kanske vi ändå lever på fyra jordklot, säger Mattias Olsson, och syftar på klimatkalkylatorers beräkningar av vilka resurser ens livsstil tar i anspråk.

– Det kan skapa ångest tror jag, och handlingsförlamning. Vi kan inte gå från fyra till ett jordklot, utan vi måste först gå från fyra klot till 3,9, sen till 3,8. Om vi ska försöka vända någonting så är det det som jag känner att jag vill jobba för, fortsätter han.

I filmen framträder regissörens personliga omställningsarbete, bland annat i form av att lära sig och sitt barn att odla sin egen mat, sköta om höns och öppna Sveriges kanske minsta grönsaksbutik. Filmens premiss till trots – att den lilla människans agerande är av den absolut yttersta vikt – tvivlar han ibland.

– Skeppet sjunker, och jag kan välja att sätta mig i en hörna och vara apatisk eller att skopa ut vatten. Jag vet på riktigt inte om det är nån vits med alla de här grejerna som vi gör. Men jag vet att när jag gör de här handlingarna, som att ta hand om våra egna höns, då är det kul att gå upp ur sängen på morgonen!

Läs även: Filmskaparna som vill förändra världen