Rewilding – återförvildning av naturen – kan vara ett sätt att rädda den biologiska mångfalden menar många.  Det kan handla om att återintroducera djur som funnits men idag saknas, eller att återställa landskap till att bli naturligt vildare. Vägen fram är dock inte helt lätt – förutom att till exempel skogsfrågan är het är en del kritiska till idén om att släppa ut vilda arter som idag saknas i den svenska naturen.

– Rewilding handlar om att låta naturen få bestämma mera själv. Naturen har extremt lång erfarenhet av det och är väldigt bra på det, det är därför vi har det naturarv vi har. Allt eftersom människorna i världen har blivit fler så har vi också börjat styra mer. Vi som jobbar med rewilding tycker att det är dags att vi försöker ta  ett steg tillbaka nu, utan att vi för den sakens skull förnekar människornas intressen.

Orden kommer från Staffan Widstrand, författare och naturfotograf och en av grundarna till Rewilding Europe – en europeisk stiftelse med ett stort nätverk som försöker återförvilda ekosystem och återskapa levnadsutrymme för arter som har dött ut eller minskat betänkligt i olika områden.

Återställande av natur

Rewilding Sweden, som är den svenska grenen av Rewilding Europe, bildades 2016 och har sitt huvudfokus på Västerbotten och Norrbotten, bland annat genom projektet  “Rewilding Lapland” tillsammans med  Svenska postkodsstiftelsen.

Henrik Persson anställdes som verksamhetsledare  för Rewilding Sweden i höstas och säger att de i dagsläget främst fokuserar på återställning av landskap i norr såsom skogar, våtmarker och vattendrag.

– Rewildingfilosofin vilar på två ben. Dels handlar det om att återställa processer och funktioner i ekosystemet, och dels handlar det om att inkludera människor och få lokalbefolkningen att kunna leva av och i samklang med naturen. I de fall där man återintroducerar djur är det för att rollen de fyller saknas och är viktig, säger han och tillägger att man i många andra europeiska länder just därför haft stort fokus på återinförandet av djur eftersom avsaknaden av vilda djur är stor på många platser. I norra Sverige finns dock flera vilda rovdjur som björn och järv som bidrar till att upprätthålla balansen i ekosystemet och därför har man hittills valt att fokusera på andra viktiga delar, som vattnets väg genom landskapet.

– I dag är vårt utdikade och torra landskap en stor anledning till alltifrån skogsbränder och koldioxidutsläpp till minskning av biologisk mångfald. Markens vattenmättnad styr vegetationen, och denna formar till stor del habitaten i vilka djuren lever.

Till skillnad från klassiskt naturvårdsarbete där man oftast fokuserar på avgränsade  områden med höga naturvärden försöker Rewilding Sweden att anlägga ett vidare perspektiv och till exempel se hur man kan knyta ihop områden som är naturskyddsklassade med varandra, säger Henrik Persson.

– Genom att binda ihop de här områdena kan vi skapa vandringskorridorer för olika arter. Fragmentering är idag  ett av de större hoten mot den biologiska mångfalden.

Några av Rewilding Swedens utvalda fokusområden finns runt Vindelälven och i Råneälvens- och Torneälvens avrinningsområden. Arbetet där handlar till exempel om att lägga igen diken så att vattnet hålls kvar i landskapet över en längre tid, eller att återställa deformerade vattendrags form och funktion.

– Vildare skogar och vildare vattendrag kan sedan hysa ett vildare djurliv, och vår övertygelse är att människor i lokala samhällen mycket hellre lever i sådana landskap, säger Henrik Persson.

Eftersom Rewilding Sweden bara arbetar med markägare som delar deras syn så uppstår det inga konflikter, menar Henrik Persson. Istället lyfter han fram att det är flera markägare som har tagit kontakt med Rewilding Sweden och velat att de ska ”rewilda” på deras område.

– Det finns en fördom om att vi skulle vilja tränga ut människor. Men vårt mål är det omvända – att få fler att kunna leva med och för en vild natur. Och om någon markägare är skeptisk så för vi ett samtal, eller springer på nästa boll.

Ekosystemtjänster

Även om Rewilding Sweden i landets norra delar just idag inte fokuserar på återintroduktion av stora betare eller rovdjur (jobb görs däremot med många fiskarter så som öring och lax) så finns det många som har tankar och idéer om djur som skulle kunna återförvildas, inte i norra men däremot i södra Sverige. Staffan Widstrand lyfter fram  visent (en europeisk bisonart), uroxe, vildhäst, skogsvildren, myskoxe, svart stork och stortrapp – arter som alla tidigare funnits där men som utrotats av oss människor.

– Visenterna, vildhästarna och uroxarna var en gång i tiden våra elefanter. Det var de här djuren som höll landskapen i Europa öppna och skapade vårt mosaiklandskap, långt innan människan kom in i bilden, säger han.

Staffan Widstrand pekar på fyra viktiga tjänster som de stora gräsätarna  skulle kunna bidra med till ekosystemet om vi valde att återinsätta dem. Den första handlar om att de genom betet håller landskapet öppet. För det andra sprider de gödsel vilket ger näring åt hela ekosystemet – växter, svampar och insekter, som i sin tur blir näring åt många arter. För det tredje så förändras marken när de trampar runt med sina tunga kroppar vilket skapar livsmiljöer åt sandlevande insekter och sist men inte minst så är det också många arter som kan leva på det som blir kvar av djuren när de dör.

– Flera av de här sakerna går förstås att uppnå med tama djur också. Men de vilda djuren betar och bajsar där de vill och inte bara där vi människor vill och det gör att det blir en skillnad i effekt, säger Staffan Widstrand.

Han pekar också på att vilda djur betar bark, kvistar och knoppar också under vintern, medan tama djur oftast får bo inomhus på vintern eller blir stödutfodrade.

I norra Sverige ser däremot behoven annorlunda ut eftersom tamrenen och älgen i mångt och mycket fyller den betande funktionen där. Henrik Persson tror också att det skulle kunna uppfattas som mer kontroversiellt att börja återintroducera djur, dels av jägare men också för att det finns risk för att de vilda djuren skulle konkurrera med samernas rennäring.

Naturens eget ägande

Att återutsättning av djur kan vara kontroversiellt bekräftas också av Erica von Essen som är docent i miljökommunikation vid Stockholms universitet och expert inom jakt och viltförvaltning.

– Inom jägarkåren så är rewilding inget som de flesta ser positivt på eftersom det tar bort deras identitet som förvaltare och förmyndare. Det är ett paradigm som säger att de inte behövs, säger hon.

Hon konstaterar att rewilding bygger på en idé om naturens eget ägande, medan jägarna ofta ser det som att det är de som har byggt upp viltstammarna och att det också är deras uppgift att reglera dem.

Idén om vem som har rätt att bestämma över naturen är en fråga som även Staffan Widstrand återkommer till:

– I Bibeln står det att Herren säger till Adam ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er”. Så det har varit en slags helig uppgift för människan genom historien att vi ska bli fler och fler och jaga bort vildmarken – och det är också så vi har överlevt. Men nu är vi i ett läge där vi kan producera mer mat på mycket mindre yta per person, och vi har också insett att om vi fortsätter att exploatera all natur så klarar inte planeten av det, säger han.

Samtidigt som vi ska lämna naturen mer ifred menar Staffan Widstrand att vi också har en skyldighet att återställa den natur som vi har varit med och förstört och där kommer återinsättningen av djur som utrotats in i bilden.

– Vi har arter som utvecklats här under väldigt lång tid, och då anser jag att de ska få finnas här. Men sen finns det andra arter som människan har släpat hit och som egentligen hör hemma i andra ekosystem, som kanadagäss och contortatallar.

Själv är Staffan Widstrand övertygad om att det snarare handlar om när än om djur som visenter och vildhästar kommer att återinsättas i det vilda på några platser i Sverige.

– Det kommer att ske, det är bara en tidsfråga och en kulturfråga, säger han.
Han menar att det redan har skett en stor förändring i vår attityd till vilda djur under det senaste århundradet.

– För hundra år sen tyckte alla att det fanns goda och onda djur. De goda djuren skulle man hjälpa och de onda skulle man ta bort. Fram till 1960-talet var det ju skottpengar på varg till exempel, men i dag får man fängelse om man skjuter varg utan tillstånd, så något har uppenbarligen hänt.

En anledning till att inställningen har förändrats tror han är de många naturfilmerna från till exempel BBC och National Geographic som gjort att kunskaperna ökat och vi fått en större förståelse för djurens del i det vilda.

– Det finns också en genetisk viltglädje hos människan, det är bara se på små barn som  blir glada när de ser ett rådjur eller en ekorre. Vi blir lyckliga på ett grundläggande sätt. Och detsamma gäller många jägare, säger han, men tillägger också att det på senare tid utvecklats en  en tendens till viltfientlighet i vår kultur, en slags tro på att vi skulle kunna leva helt utan det vilda.

– Om man får betesskador på skogen på grund av älgarna kan man som skogsägare tänka att det hade varit mycket bättre om vi inte hade haft några älgar. Men då tror jag att man med viss ödmjukhet måste förstå att älgen är en spelare som varit med i matchen sedan istiden och som vi inte bara kan göra oss av med.

Individens eller artens bästa?

En fråga som också diskuteras är vad som är bäst ur ett djuretiskt perspektiv – är det att låta djuren sköta sig själva, eller ska människan kontrollera, och därmed kanske också skydda, dem?

En del inom jägarkåren pekar på Oostvaardersplassen i Nederländerna som ett exempel på hur det enligt dem kan gå snett. Där återinsatte man djur som konikponnier, kronhjortar och Heck-boskap som ett experiment, för att se vad som skulle hända med det öppna landskapet och hur många djur området kunde tåla.  Antalet djur ökade snabbt med stor framgång, men varje år dör nu en del  av djuren eftersom maten tar slut när de till slut blivit för många på en för liten yta och de inte tillåts flytta därifrån. Erica von Essen tror dock inte att det är någon större risk att något liknande skulle ske i Sverige.

– Nej, det tror jag inte. Dels eftersom Nederländerna inte alls har jakt i samma skala som vi har och dels för att vi också har en tradition av att stödutfodra viltet på vintern.

Däremot pekar hon på att det inom rewilding sällan är fråga om vad som är bäst för enskilda djur utan att man framförallt ser till artens bästa.

– Till exempel är det väldigt höga djurvälfärdskostnader när man flyttar djur och en del kanske måste offras för att kunna etablera en stam på sikt.

Business, jobs and income

Hur mycket natur som bör skyddas från mänsklig påverkan är en fråga som har varit högst aktuell, inte minst det senaste året. I somras lade EU-kommissionen fram ett lagförslag om att 20 procent av EU:s yta ska täckas av restaureringsåtgärder (något som den svenska riksdagen röstade nej till). Och på Cop15 i december fattades ett beslut om att 30 procent av allt land och hav i världen ska skyddas före år 2030. Henrik Persson är positiv till besluten men tror att det kommer krävas ännu mer.

– Det är viktigt att inse att det inte bara är för naturens skull som vi ska skydda den utan att det också är för vår egen skull.

Staffan Widstrand pekar också på att ett utökat naturskydd skulle göra att vi har större möjligheter att bromsa  klimatförändringarna eftersom både träd och våtmarker binder stora mängder kol.

Både Staffan Widstrand och Henrik Persson är överens om att det är avgörande att vara överens med lokalbefolkningen  om man skapar ett rewilding-projekt. Staffan Widstrand poängterar också att en oerhört viktig del i rewilding också handlar om att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya affärsmöjligheter i bygden.

– Jag tror inte på långsiktigt naturskydd om det inte också innebär ”business, jobs and income” för de som bor i den bygd som är tänkt att skyddas. I de flesta delar av världen är det här en självklarhet, men i Sverige har naturskydd främst skett genom  statliga beslut och då har det ibland  känts som att man har lagt som “en död hand” ekonomiskt över de områdena. Naturskydd har ofta betytt “vad du inte längre får göra” och inte det mycket mer intressanta: “Vad du nu kommer att kunna göra, som du inte alls kunde förut”.

Naturturismutveckling är ett exempel på hur rewildingprojekt redan idag bidrar till helt nya inkomstmöjligheter för människorna som bor i den landsbygd som ska skyddas. Redan idag finns till exempel en visentpark i Avesta där man kan beskåda visenter som hålls inom ett hägn. Visenterna som föds upp här transporteras till bland annat Rumänien där de släpps ut i det vilda. Förhoppningen hos många rewilding-förespråkare är att vi i en nära framtid även ska kunna se visenter leva vilda på vissa håll i Sverige.

– I Rumänien har Rewilding Europe släppt ut 112 stycken visenter som nu sedan tio år lever i det fria. Flera av dem kom från Sverige – Visentparken i Avesta och det privata naturreservatet Eriksberg i Blekinge. Men där jobbade vi först i två år innan djuren kom med att bereda marken och föra en diskussion med lokalbefolkningen. Och det är så jag tror att man måste jobba också i Sverige, säger Staffan Widstrand.

Henrik Persson pekar även på hur vi i Sverige i framtiden skulle kunna inspireras av det som sker längre söderut i Europa.

– Något av det häftigaste just nu tycker jag är i Côa-dalen i Portugal där man har 18-19 heltidsanställda och där man arbetar med att återintroducera hästar, vilda kor, panterlo  och asätare, bland annat återutsätter man gamar. Samtidigt är det lite andra förutsättningar i många europeiska länder eftersom de ofta jobbar i så tydligt geografiskt avgränsade områden. I Portugal till exempel var det en dal som ingen gjorde anspråk på, där mark gick att köpa för en billig penning. Det är lite skillnad i Sverige där nästan varje kvadratmeter har ett kommersiellt värde.

– Om vi kan få folk att förstå att mer pengar finns att tjäna till bygden om naturen får vara vild har vi gjort ett enormt framsteg. En vild natur är en spännande natur. Förutom en utvecklad naturinriktad besöksturism har de i Portugal bland annat tagit fram ett Rewilding-vin med lokala producenter. De har också regelbundna samarbeten med konstnärer, forskare och andra lokala initiativtagare. Rewildingekonomin där håller på att bli en betydande inkomstkälla för lokalbefolkningen.