Just nu pågår en historisk omläggning av det svenska biståndet. Det är inte nog med att det minskar, man kommer också ändra fokus berättar den nye biståndsministern Johan Forsell (M) i en intervju med DN. Från och med nästa år ska Ukraina bli det land som tar emot mest biståndspengar.
Att regeringen ger bistånd till Ukraina är förstås bra. Ingen kan ha undgått de fruktansvärda bilder som kablas ut så gott som dagligen. Sedan kriget bröt ut den 24 februari har många tusen dödats och miljontals tvingats fly. Problemet är alltså inte att vi ger ekonomiskt stöd till Ukraina, problemet är att regeringen samtidigt väljer att ge mindre stöd till andra länder i svåra situationer.

I skuggan av Ukraina pågår det förödande inbördeskrig i bland annat Myanmar, Etiopien och Jemen. I Tigrayområdet i Etiopien har uppemot 100 000 människor dödats bara i år. Det har också lett till en humanitär katastrof med bland annat utbredd svält.

I Afghanistan är visserligen antalet dödsoffer lägre, men situationen för de som bor där är minst lika allvarlig som för de i andra krigsdrabbade länder – inte minst för kvinnorna. Sedan ett drygt år tillbaka hålls befolkningen i Afghanistan som gisslan av talibanregimen. För landets kvinnor och för utsatta minoriteter har det varit som att, efter en period av relativ frihet, på nytt kastas in i ett extremt mörker. Men Sverige väljer trots detta att minska biståndet. Johan Forsell försvarar det med att man inte vill legitimera talibanerna. Givetvis är det viktigt att säkerställa att pengarna inte hamnar i talibanernas fickor, men det finns sätt att ge stöd så det kommer befolkningen, och inte talibanregimen, till del – något som svenska Afghanistankommittén under många år har gjort, och fortfarande gör.

Förutom att man ger en större del av kakan till Ukraina så har regeringen också valt att använda biståndspengarna till att finansiera det svenska flyktingmottagandet. Återigen: det behövs självklart pengar för att de som flyr till Sverige ska få ett värdigt mottagande, men det får inte betyda att man skär ner på övrigt bistånd.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att den regering som inte vill ha några flyktingar samtidigt blundar för de grundläggande orsakerna till att människor tvingas fly.

Johan Forsell säger vidare i intervjun att det inte bara handlar om hur mycket medel man anslår utan också vad man gör med medlen och konstaterar att flera länder i Afrika har fått bistånd i många år och är fortfarande biståndsberoende. Så kan det förstås vara, och visst är det viktigt att utvärdera och se till så att inte pengarna går till korruption. Men att något land har fått bistånd länge kan i sig inte vara ett skäl till att man plötsligt ska sluta ge bistånd.

Tänket går igen från hur flera politiska partier (inte bara Moderaterna) gärna ser till så att människor som varit sjukskrivna länge blir utförsäkrade – vi kan hjälpa dig ett litet tag, men sen får du klara dig på egen hand.

Johan Forsell, som även är utrikeshandelsminister, pratar också gärna om att han vill koppla biståndet mer till handelspolitiken. “Ytterst så har vi svenska intressen. Vi är ett litet exportberoende land, vi är helt beroende av en världshandel där våra företag har tillträde till nya marknader. Det perspektivet måste man också väga in”, säger han.

Det är så kortsiktigt, egoistiskt och verklighetsfrånvänt att det är svårt att hitta ord. Som att Sveriges “behov” av att kunna exportera exempelvis vapensystem och JAS-plan vore jämförbart med de extrema behov som många fattiga länder upplever. Dessutom vill han använda indraget biståndsmedel som ett påtryckningsmedel mot länder som inte vill ta emot folk som den svenska staten vill deportera. Ja, så kan man också se på bistånd – ”gör som vi säger annars blir det inga pengar”.

Kanske borde Johan Forsell gå en historiekurs och lära sig om århundraden av kolonialt förtryck mot länder i Afrika, Asien och Sydamerika. Kanske kunde han efter det börja fundera över om det inte är mer än rätt att Sverige (som visserligen inte haft så många kolonier själva, men som ändå levt gott på den koloniala världsordningen) betalar tillbaka för det enorma lidande som vi har varit med och orsakat.