Det är de sista dagarna i september. Luften är råkall, regnet faller tungt. Jag söker tystnaden och ensamheten, sover mig genom dagar och nätter, bejakar tröttheten och låter kroppen bestämma. Jag bearbetar medvetet och omedvetet den nya tillvaron, historielös och vetenskapsföraktande. För vi har landat nu, vi har förstått, och vi försöker skapa ett sammanhang där vi ska tvingas leva och anpassa oss till en ny tid, men vi anpassar oss inte. Vi kommer aldrig att anpassa oss!

Under veckor, månader talade vi lika mycket om framtiden som det förflutna, om det som skulle bli, och om det som en gång varit. Vi radade upp exempel av fruktan och överöste sedan alltihopa med mjölk och honung, som en påhittad motbild, en illusion; ett luftslott. Det förhatliga och onda naglade vi fast med grova spikar och taktfasta hammarslag för att i nästa stund kärleksfullt locka fram de vackraste av minnen, av drömmar, av önskningar i ett försök att göra dessa till något eftersträvansvärt.

Jag vandrar sakta i den tystnad som blev kvar efter alla ord, de förljugna bilderna av verkligheten, hoten och hatet som banade väg för högerextrem rasism. Jag hittar mig själv under rekvisitan av de fjäderlätta moln som hängde likt ulltottar på en klarblå himmel för att signalera löftet om en värld där allt skulle bli bra, en värld att längta till, där allt – ja, bara vi verkligen vill och vågar – ska lösa sig till det bästa…

Ur dunklet och svärtan lösgör sig toner som formar sig till musik, en sång. Jag dras med på en vindlande resa som speglar det som också kan bli vår framtid. Jag vaknar till med ett ryck och känner plötsligt kylan i rummet. Den tränger sig på, väcker mig på allvar till liv.

Jag inser att den tid som kommer inte är eftersträvansvärd, inte är något att drömma om, göra politiska pamfletter av, framhålla som något vackert. I alla fall inte om vi fortsätter som idag och lurar oss själva att vi är på rätt väg.
Förhoppningsvis lyckas vi få bort den högerextremism som med giriga fingrar griper omkring sig i såväl Sverige som i världen i övrigt, som vill begränsa och förtrycka, som vill ta död på demokrati och yttrandefrihet, ett av historiens många lik och samtidigt ett tidens tecken; att starka ledare ska rädda oss kvar i ett marknadssystem som är dömt att gå under.

Förhoppningsvis kommer de partier som gjort allt för att komma till makten, som just nu kopierar ett skeende hämtat från trettiotalets Tyskland, att vakna innan det är för sent. Men makten korrumperar, gör något med oss som vi inte vill tro är sant, gör något som vi tror vi kan stå emot.

Men det handlar inte om att inte ge upp, bara om att förstå vad som är möjligt att göra i en värld som redan påverkats i så hög grad av människans girighet; att ha realistiska fordringar på framtiden. Det handlar om att ifrågasätta den ekomodernism som med glättiga framtidsbilder vill ge sken av att vi kan fortsätta ”business as usual”. Samtidigt måste vi motarbeta fascismen. Bara en stark demokrati kan hantera en klimaträttvis omställning för alla!

Vi måste inse att det bara är oss själva vi lurar om vi inte med sund system- och civilisationskritik som grund är beredda att ställa om samhället på allvar. Vi måste inse att det bara är oss själva vi fängslar om vi inte väljer demokrati, yttrandefrihet, solidaritet och kärlek.