Det är de sista dagarna i september. Luften är råkall, regnet faller tungt. Jag söker tystnaden och ensamheten, sover mig genom dagar och nätter, bejakar tröttheten och låter kroppen bestämma. Jag bearbetar medvetet och omedvetet den nya tillvaron, historielös och vetenskapsföraktande. För vi har landat nu, vi har förstått, och vi försöker skapa ett sammanhang där vi ska tvingas leva och anpassa oss till en ny tid, men vi anpassar oss inte. Vi kommer aldrig att anpassa oss!

Under veckor, månader talade vi lika mycket om framtiden som det förflutna, om det som skulle bli, och om det som en gång varit. Vi radade upp exempel av fruktan och överöste sedan alltihopa med mjölk och honung, som en påhittad motbild, en illusion; ett luftslott. Det förhatliga och onda naglade vi fast med grova spikar och taktfasta hammarslag för att i nästa stund kärleksfullt locka fram de vackraste av minnen, av drömmar, av önskningar i ett försök att göra dessa till något eftersträvansvärt.

Jag vandrar sakta i den tystnad som blev kvar efter alla ord, de förljugna bilderna av verkligheten, hoten och hatet som banade väg för högerextrem rasism. Jag hittar mig själv under rekvisitan av de fjäderlätta moln som hängde likt ulltottar på en klarblå himmel för att signalera löftet om en värld där allt skulle bli bra, en värld att längta till, där allt – ja, bara vi verkligen vill och vågar – ska lösa sig till det bästa…

Ur dunklet och svärtan lösgör sig toner som formar sig till musik, en sång. Jag dras med på en vindlande resa som speglar det som också kan bli vår framtid. Jag vaknar till med ett ryck och känner plötsligt kylan i rummet. Den tränger sig på, väcker mig på allvar till liv.

Jag inser att den tid som kommer inte är eftersträvansvärd, inte är något att drömma om, göra politiska pamfletter av, framhålla som något vackert. I alla fall inte om vi fortsätter som idag och lurar oss själva att vi är på rätt väg.
Förhoppningsvis lyckas vi få bort den högerextremism som med giriga fingrar griper omkring sig i såväl Sverige som i världen i övrigt, som vill begränsa och förtrycka, som vill ta död på demokrati och yttrandefrihet, ett av historiens många lik och samtidigt ett tidens tecken; att starka ledare ska rädda oss kvar i ett marknadssystem som är dömt att gå under.

Förhoppningsvis kommer de partier som gjort allt för att komma till makten, som just nu kopierar ett skeende hämtat från trettiotalets Tyskland, att vakna innan det är för sent. Men makten korrumperar, gör något med oss som vi inte vill tro är sant, gör något som vi tror vi kan stå emot.

Men det handlar inte om att inte ge upp, bara om att förstå vad som är möjligt att göra i en värld som redan påverkats i så hög grad av människans girighet; att ha realistiska fordringar på framtiden. Det handlar om att ifrågasätta den ekomodernism som med glättiga framtidsbilder vill ge sken av att vi kan fortsätta ”business as usual”. Samtidigt måste vi motarbeta fascismen. Bara en stark demokrati kan hantera en klimaträttvis omställning för alla!

Vi måste inse att det bara är oss själva vi lurar om vi inte med sund system- och civilisationskritik som grund är beredda att ställa om samhället på allvar. Vi måste inse att det bara är oss själva vi fängslar om vi inte väljer demokrati, yttrandefrihet, solidaritet och kärlek.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.