Läs del 1 av reportaget här.

Vandringen vid sjön Flaten i södra Stockholm stannar upp vid blåbärsris vars rödaktiga blommor smakar sött av nektar. Gruppen samlar beslutar att samla ihop växter till te. Jana Eriksson varnar för giftiga vitsippor, som brer ut sig under de nyutspruckna lövkronorna.

– Men man känner på smaken att man inte ska äta dem, lägger hon till.

Jana rekommenderar istället löktrav, vars beska smak med en ton av pepparrot hon beskriver som ”gott på riktigt”. En av killarna, som valt att gå vid sidan om stigen håller upp en bukett lökaktiga stjälkar och Jana lyser upp.

– Ah, backlök, nice!

I kvällens meny ingår hummus, där backlök och löktrav får fylla vitlökens funktion. Framme vid destinationen Ekudden klättrar två ungdomar högt på en nästan lodrät ekstam, medan andra sätter gång med maten. Det blir nässelsoppa, örtpannkakor och en cheesecake dekorerad med violer och gullviva. Ett hav av späd kirskål fyller ut salladsskålen.

Jana går barfota på marken som blivit mjuk av nyligen fallet regn. Hon är utbildad fjälledare och naturguide och jobbar halvtid med Äventyrsgruppen.

– Kirskål har man ju ätit sedan man var barn, har inte alla det? säger hon, och konstaterar snart att många svenskar har ett försprång framför nyanlända, när det gäller naturen.

– Tänk alla friluftsdagar vi har haft genom hela vår skoltid, med kanot och allt det där – de vet inte ens vad en gran är. Det är viktigt att få komma ifatt.

Hon ser sig omkring, matlagningen tycks flyta på.

– Det är ett opretentiöst sätt att umgås på. Du ser – där sitter två människor som inte känner varandra så väl som plötsligt samarbetar kring nånting, säger hon och pekar mot pannkaksgräddandet.

Skapades ur frustration

Plötsligt riktas allas blickar mot någons öppna handflata.

– En groda!

– Var försiktig så den inte hoppar ur händerna och bryter benen, sätt dig på huk och håll den närmre marken, ropar Jana.

– En padda, konstaterar Lisa Behrenfeldt, som är biolog.

Innan hon började jobba på Miljöverkstan som startade Äventyrsgruppen (se faktaruta) jobbade Lisa på naturskola för grundskolan.

– Men jag ville ha en verksamhet som utgår från att det är härligt att vara ute, inte att man går ut för att man måste lära sig vissa saker.

Med stöd från allmänna arvsfonden fick Miljöverkstan chans att förverkliga idén under 2015, då många ensamkommande anlände till Sverige.

– Jag hade jobbat med språkintroduktionsklasser och visste att det var en rolig målgrupp att jobba med. De är peppade, det är nytt och spännande.

Ett ytterligare skäl till att Lisa ville arbeta med målgruppen nya i Sverige var en frustration, berättar hon.

– Jag är så arg över migrationspolitiken och som de har blivit behandlade. Jag kan ju inte hjälpa till med allting, men jag är bra på att ta ut folk i naturen.

Som en familj

Inte minst är den sociala biten värdefull för deltagarna, enligt Lisa.

– Många är ensamma i Sverige. När vi är borta längre och lagar mat tillsammans och hänger på kvällen är det alltid några som säger att det känns som att vi är en familj. Om man inte har det hemma blir det ju mer betydelsefullt.

Friluftsaktiviteter kan även ge självförtroende i ett nytt land, anser Lisa.

– Till skillnad från skolan är det inte så språkberoende, för man kan visa mycket praktiskt. Det kan vara en lättnad att man är bra på nånting, till exempel att göra upp eld. På ett nytt språk är man alltid nästan alltid i underläge.

Förutom biolog är Lisa utbildad simlärare.

– Jag tycker så himla mycket om att bada, då känns det fint att få dela med sig av det. Det roligaste är ungdomar som badar i vågor för första gången. Det är lite som när man är ute med barn – man får nyfikenheten och att allt är roligt, men samtidigt är de gamla nog att ta ansvar för sig själva.

Hon lägger till:

– Det är väldigt bra för mig, för när jag vill åka ut och bada eller cykla har mina vuxna kompisar typ aldrig tid. Här har jag jättemånga som alltid är pepp. Det är fantastiskt lyxigt.

Lärt sig svenska

En av Äventyrsgruppens deltagare som nästan alltid har tid är 25-åriga Ali Karimi. Han håller en kvist doftande hägg i handen, som han inte har vågat smaka, men smuttar i stället på te gjort på blåbärsris och älggräs från en kåsa. Alis första aktivitet med Äventyrsgruppen var vinterbad och bastu i Nackareservatet, som en kompis tipsat om, berättar han.

– Jag sa att jag kommer dö i vattnet. Men jag badade, det var fantastiskt. Sen började jag komma till Äventyrsgruppen hela tiden. Jag älskar naturen och Lisa är min bästa kompis. Här känner jag att jag är inte ensam, säger Ali.
Han föddes i Iran och flydde på egen hand till Sverige 2015.

– Jag har inget land, jag är statslös. Jag har aldrig haft papper i hela mitt liv. 
Ali var 18 när han kom till Sverige och har aldrig gått i skolan, berättar han. Men genom gruppen har han fått kontakt med en person som lärt honom svenska.

– Vi har en dålig situation i livet. Många tänker inte på oss. Men Äventyrsgruppen bryr sig om oss och hjälper oss.

Bästa aktiviteterna hittills är två skidresor, berättar Ali.

– De lärde mig åka skidor, det var fantastiskt!

Vad var din relation till naturen före Äventyrsgruppen?

– Jag har sovit i naturen för jag var hemlös, jag hade ingenting. Då hade jag dåliga tankar.

Ali tittar upp mot de skira bladverken som silar kvällssolen. Nässelsoppan är färdig, meddelar någon. Den tidigare byiga vinden har mojnat över sjön och koltrastar hörs igen.

– Nu blir jag glad och får jättemycket energi av naturen. Jag lyssnar på fåglarna. Jag tänker på ingenting. Om jag ska vara ärlig betyder Äventyrsgruppen att livet går vidare.