”Varje nation, i varje världsdel, har nu ett val de måste göra. Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”, sa George W. Bush i ett tv-sänt tal strax efter terrorattacken mot World Trade Center. 

Det är många år sedan Bush avgick, men det här citatet ekar än i dag och har blivit ännu mer närvarande under de senaste månaderna, inte minst i Nato-debatten. Den som kritiserar Nato blir i bästa fall avfärdad som naiv och verklighetsfrånvänd och i värsta fall som Putinanhängare. Som om det bara fanns två val. 

Sverige har varit alliansfritt i hundratals år. Man kan visserligen diskutera hur alliansfria vi är när vi låter Nato-trupper öva på svensk mark och när vi till exempel deltog i kriget i Afghanistan, trots att vi inte var Nato-medlemmar. Men ändå är det en väsentlig skillnad mellan att vara fullvärdig medlem i Nato och att ha ett väldigt nära samarbete, som i dag. 

Det viktigaste argumentet mot Nato stavas kärnvapen. Bara i USA finns det mer än 5500 kärnvapen, ungefär lika många som i Ryssland och mer än i alla andra länder tillsammans. Lägg till detta att USA satsar mer pengar på försvaret än Kina, Indien, Ryssland, Japan, Frankrike, Italien, Storbritannien, Sydkorea och Turkiet gör tillsammans.

Nato anser själva att de är en garant för fred och säkerhet i världen, men fred byggs inte med vapen och framförallt inte med kärnvapen. Tvärtom, så länge det finns kärnvapen i världen finns det också en risk för att de kommer att användas. 

Om Sverige går med i Nato så kommer vi inte bara bli tvungna att satsa höga summor på försvaret (minst två procent av BNP) för en lång tid framåt, vi kommer heller inte kunna argumentera mot nedrustning av kärnvapnen eftersom Nato är en allians byggd av kärnvapen. 

Ett annat viktigt argument är att vi kanske kommer dras in i konflikter som vi inte har bett om. Efter attacken mot World Trade Center 2001 aktiverade Nato artikel 5 som innebär att andra Nato-länder har ett kollektivt ansvar att bistå ett land som anser sig vara under attack. På så sätt blev också andra Nato-länder indragna i USA:s ”krig mot terrorismen”.

Som jag nämnde tidigare deltog Sverige ändå i kriget i Afghanistan, men vi hade åtminstone ett val. Vi hade kunnat ställa oss utanför, går vi med i Nato frånsäger vi oss också en stor del av vårt självbestämmande när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Som “alliansfria” har vi också en viss möjlighet att försöka medla i konflikter. Jag skriver ”en viss möjlighet” eftersom vi i praktiken redan är så starkt knutna till Nato och USA. Men med ett Nato-medlemskap skulle vi definitivt ge upp den möjligheten. 

Ett tredje argument mot ett svenskt Nato-medlemskap är att vi inte vet hur situationen i omvärlden ser ut om fem, tio eller tjugo år. Om bara två år är det val i USA igen och då kan mycket väl Donald Trump åter bli president. Under sin förra presidentperiod visade han ett ganska måttligt intresse för att kriga i andra länder, men vem vet vad han skulle kunna hitta på. Om det är något vi har lärt oss om Trump så är det att han, precis som Putin, är beredd att göra i princip vad som helst om det ger honom popularitet och ära. 

De som talar för ett svenskt Nato-medlemskap lyfter gärna fram vår nära relation med Finland. Om Finland går med i Nato så måste också Sverige gå med, har det låtit de senaste veckorna. Argumentet utgår ifrån att vi skulle vara mindre skyddade om vi var det enda icke Nato-anslutna landet kring Östersjön och också kring någon slags solidaritet med Finland. Men det är argument som minst sagt haltar.

I nuläget finns det väldigt få anledningar för Ryssland att angripa Sverige. Om de ändå, mot all förmodan, skulle göra det så är vi redan relativt skyddade genom vårt EU-medlemskap och en lång rad säkerhetspolitiska samarbeten. Ett Nato-medlemskap skulle dock kunna tolkas som en stark provokation från ryskt håll, i synnerhet om både Finland och Sverige går med samtidigt. Det finns förstås heller ingenting som hindrar att vi på olika sätt hjälper och bistår Finland, även om vi inte skulle vara Nato-medlemmar.

Så sent som i november tog Socialdemokraterna ett beslut på sin kongress att fortsätta driva att Sverige inte ska gå med i Nato. Men nu finns det risk för att partiledningen kommer att köra över sina medlemmar. Man har inlett ett arbete för att omvärdera säkerhetspolitiken, och även om de vill ha en dialog med medlemmarna så kommer det i slutändan vara partistyrelsen som fattar beslutet. Det allra mesta talar just nu för att Sverige, precis som Finland, kommer att gå med i Nato, men det är trots allt inte helt säkert. Det finns en hel del interna motsättningar inom S, Stefan Löfven har uttalat sig emot ett Nato-medlemskap och även försvarsminister Peter Hultqvist anses av vissa vara väldigt tveksam. Samtidigt skriver SvD att personer inom partiet uppger att Magdalena Andersson redan har bestämt sig för att Sverige ska gå med. 

Jag hoppas att S tar sitt förnuft till fånga och inser det självklara, att Nato inte är någon allians för fred utan en allians som ökar spänningen i världen och som upprätthåller kärnvapenhotet. Att vara emot Nato är inte att vara för Ryssland och Putin. Det finns en tredje väg och det är alliansfrihet och att bygga fred.