Nu har Putins krig pågått i tre veckor, och det som synts i media har varit herrar i krigsmundering som kommenterar hur det går för honom. Inte speciellt bra, vad det verkar. Ukrainas motstånd visade sig hårdare än han trodde, omvärldens sanktioner biter och hans egna styrkor verkar hellre fly än strida. Det är idel bra saker.

De stunder som diskussionerna lämnat Ukraina och Putins krig har det landat i vikten av att vi rustar upp, eller en diskussion om huruvida vi blir säkrare eller mindre säkra av att gå med i Nato.

Någon annan syn än militarismens har knappt kommit till tals, i princip någonstans alls. När DN på ledarsidorna ställde sig frågan om hur en pacifist ska förhålla sig till kriget i Ukraina? Emma Høen Bustos snabba svar: Ge upp pacifismen och ta till vapen. Som om pacifism var något som bara behövdes i fredstid.

Tanken att nu, när vi möter en riktig galning, måste vi beväpna oss, syns inte bara hos henne. Jag ser hur någon före detta riksdagsledamot förklarar på Facebook hur han gått från att vara pacifist till att nu tveka om ifall det inte vore bäst att vara med i Nato i alla fall, och samtliga partier i riksdagen applåderar nu en upprustning.

Men principer om ickevåld har bara sin relevans nu, när det brinner. Emma Høen Bustos poängterar att till och med Gandhi ”bejakar” rätten till självförsvar. Det är sant, precis som ingen nu kan sätta sig till doms över dem i Ukraina som väljer att skjuta tillbaka, eller försvara sig. Det han säger är att om valet är mellan att ta till vapen och bara lägga sig platt, fly, ge upp – då är det bättre med vapen. Jag vet inte om jag alltid håller med om allt han säger, speciellt inte kring vikten av att respekteras som mannen i hushållet, men ickevåld ska inte ses som något passivt. Det är att välja förhandlingar framför hot, det är att välja sjukvård istället för vapen. Men framför allt är det en aktiv handling, och det är också med livet som insats. Det är att ställa sig i vägen, obeväpnad. Ohotfull.

Konsten att stressa ned en situation är svår, det påstås att man kan smitta med sitt lugn, men alla som någonsin hanterat ett barn i affekt vet att det inte är så enkelt. Fast även om vi vet att lugnet inte alltid smittar, vet vi också att om vi brusar upp, blir arga, då smittar det verkligen. Det finns inte en chans att den som ställer sig på en väg framför en rysk tank kan få Putin att lugna sig, enda förhoppningen är att nå den människa som sitter i tanken, en process som vi sett otaliga exempel på hur det fungerar. Putin når vi inte så, hans bomber faller fortfarande över sjukhusen.

Men vi vet också att så länge vi trappar upp kommer hans reaktion vara ett försök till detsamma. Precis som vår, de flestas, reaktion på hans upprustning och krig har varit aggressivitet och rop på mer pengar till militären. Ett upptrappningsrace som vinns av den som är starkast. Just nu ser det ut att vara väst, men vi vet att i slutet av racet finns den ultimata bomben. Den som både Nato och Ryssland har så många av. Vi vet alltså redan innan slutsatsen av militarismen.

Det är väl också där Gandhis pamflett som Bustos länkade till går bort sig; ibland är kostnaden för att ta till vapen för stor. Jag kan förvisso inte kräva av någon att den ska avstå vapen, men det är först när svenska armén lägger ner sina som jag också kan gå med.