DEBATT. Miljontals flyktingar från Ukraina beräknas vara på resande fot. Solidaritet och hjälp från EU:s folk är mycket omfattande. Folket i Ukraina har drabbats hårt av oligarkernas framfart. Landet har inte haft någon tillväxt sedan Sovjetunionens fall. Oligarkerna styr media och har lyckats få oppositionella politiker fängslade och drivit igenom förbud mot vissa politiska partier. Öppet extrema högerpartier verkar fritt och inom armén finns bataljoner med traditionella nazistiska emblem.
Sverigedemokraterna, som hittills har skapat sig en position i svensk politik med antiinvandringsretorik, står nu inför ett svårt dilemma. Ska de fortsätta den och ”förråda” sina politiska blodsbröder i Ukraina eller göra helt om? Vad de än beslutar sig för kommer det att göra ”ont”.
Förra vågen av flyktingar – över en kvarts miljon till Sverige – skapade en tillväxt i svensk ekonomi av sällan skådat slag. Initialt var responsen positiv till flyktingmottagandet. Statsminister Stefan Löfven sa i ett uttalande: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.” Detta vände dock snart.
Alla ekonomer och finansiella rådgivare talar numera om gigantiska kostnader och bördor på grund av ”flyktingvågen”. I oktober 2015 talade finansminister Magdalena Andersson om behovet av kraftigt ökad upplåning och stora besparingar.
Men samtidigt som 2016 och 2017 var de år då Sverige hade de största utgifterna för flyktingarna var det också de år då statsfinanserna var de högsta på nästan ett decennium. 2016 blev skatteintäkterna 97 miljarder högre än beräknat och 2017 81 miljarder högre än beräknat.
Konjunkturinstitutets prognos om ökade nödvändiga besparingar på 160 miljarder blev ett plus i kassan på 228 miljarder. Snacka om att ha fel!
Magdalena Andersson sa 2019 att man under 2017 hade kostnader för flyktingarna på 60 miljarder. Men samma år blev skatteintäkterna alltså 81 miljarder högre än beräknat. Det är en ”vinst” på 35 procent. Vilken företagsledare som helst skulle bli saligt upphetsad över ett sådant utfall.
Felet man gör är att man enbart ser till statens utgifter och inte räknar med de intäkter och resursförstärkningar som invandringen kan medföra ute i samhället. Det är de arbetsföra som bär fram intäkterna och flyktingarna är den nya resursen.
Enligt Sveriges kommuner och regioner behöver den svenska välfärden öka antalet anställda med 200 000 personer till 2026. Nästan 300 000 kommer att gå i pension, så bruttobehovet är 500 000.
De pengar som staten satsade på flyktingar från 2015 gick till största del ut till kommunerna för att det är de som har ”välfärdsansvaret” för dem. Det kom att ge kommunerna en kraftfull injektion. Från att ha varit i en situation där kostnader ständigt måste krympas redovisade 97 procent av kommunerna positiva resultat eller en budget i balans. Många avfolkningskommuner kom att satsa extra på flyktingmottagandet. Gnosjö kommun med 10 000 innevånare gick från en förlust 2015 på 3,5 miljoner till en vinst 2016 på 14,6 miljoner.
Flyktingar är ingen statsfinansiell belastning. De är ett tillskott av reella resurser. Med ett bra mottagande blir de en kraftfull resurs till att bemanna upp välfärden och göra satsningar för klimatet och inte minst bättra på de statliga inkomsterna. Statens utgifter ger intäkter för lokalsamhället och rätt använda i den offentliga- och privata sektorn blir det inkomster för staten som är större än de initiala utgifterna som i fallet med flyktingarna.
