”En sak ska vi vara väldigt klara över: vi ska aldrig tillbaka till 2015. Där kommer inte Sverige att hamna igen.”

Så lyder en av Stefan Löfvens första kommentarer efter att talibanerna tog över makten i Afghanistan. Samtidigt som människor hänger sig fast på utsidan av flygplan för att ta sig ur ett land som är på god väg att förvandlas till ett nytt helvete så har vi alltså en statsminister som säger att vi inte ska öppna våra hjärtan, att vi inte ska vara solidariska, att människor som flyr hit återigen kommer att mötas av stängda gränser. Det är oerhört ynkligt men också väldigt talande för den tid vi lever i.

Redan i dag finns tusentals afghaner som lever som papperslösa i Sverige. Det är människor som nu hamnar i ett limbo. Migrationsverket kan naturligtvis inte utvisa dem, men samtidigt har de inte rätt till jobb eller personnummer i Sverige och måste därmed fortsätta att leva i ett skuggsamhälle. Nu höjs många röster från civilsamhället om att ge dem amnesti, men det är hittills bara Vänsterpartiet av riksdagspartierna som har hörsammat det kravet. Per Bolund (MP) svarade lite svävande när han fick frågan från Expressen och de andra partierna säger blankt nej.

Förutom de rent moraliska aspekterna, som borde vara vägledande, så är det dumt även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om talibanerna upprättar ett nytt skräckvälde i Afghanistan så kommer det dröja många år innan någon kommer kunna utvisas dit. Många av de papperslösa som lever här har redan befunnit sig i Sverige i 5, 10 eller kanske till och med 15 år. För varje dag som går blir många mer och mer desperata och riskerar att dras in i knarkhandel eller kriminalitet. Om de fick permanenta uppehållstillstånd skulle de istället kunna jobba och bidra till välfärden. Men framförallt skulle det skapa en trygghet för dem, en chans att pusta ut och bli en del av Sverige.

Men så långt verkar inte svenska politiker tänka. Istället talar man med bävan i rösten om 2015 som om det vore någon slags tsunami som svepte in och ödelade hela Sverige det året. Så var det förstås inte. Vi som var med då minns att det var en höst som präglades av stark solidaritet, där tiotusentals människor ställde upp och gav människor hjälp och tak över huvudet. Ända tills regeringen resolut satte stopp och stängde gränserna.

För i den politiska ordlistan betyder ansvar inte längre att ställa upp och hjälpa andra, det betyder att sätta sina egna intressen främst. Flyktingkris betyder kris för Sverige, inte kris för dem som flyr. Och solidaritet är knappast längre ens ett ord.