Valåret 2018 var intressant på många sätt. I Göteborg fick det nybildade partiet Demokraterna 17 procent av rösterna och blev näst största parti. I min gamla hemkommun Hagfors blev ett annat nybildat parti – Oberoende realister – största parti och lyckades kamma ihop hela 36,5 procent av rösterna. Partierna liknar varandra såtillvida att de hellre pratar om ”att få saker gjort” och ”lösa invånarnas problem” än om politiska ideologier. 

Demokraterna – som har sin bakgrund i motståndet mot Västlänken – tog inför valet fram en “att göra”-lista, de pratar om att politiken ska drivas av kunskap och kompetens snarare än starka åsikter och vill inte definiera sig på en höger-vänsterskala (men utifrån sett är det tydligt att de driver en högerpolitik, vilket också är logiskt med tanke på att partiledaren är en avhoppad moderat). På samma sätt vill Oberoende realisters partiledare Jens Fischer inte bekänna sig till någon ideologi. I ett reportage som DN har gjort beskrivs han som “Sveriges Macron” – en person som kom från ingenstans och som vill tala för alla. Han säger själv att ideologi är någonting förlegat, något som var viktigt förr, och att i dag bryr sig bara väljarna om sakfrågor och struntar i vilket håll de kommer ifrån. 

Jag kan förstå att människor attraheras av det synsättet. Det tycks allmänt finnas en längtan efter partier som är inte ägnar sig så mycket åt positionerande och ”politiskt käbbel” utan som är handlingsinriktade och beredda att lyssna på olika perspektiv och samarbeta med andra. I en liten bruksort som Hagfors har det nog också på många sätt varit välgörande med ett maktskifte. Vi talar om en kommun där Socialdemokraterna har styrt med egen majoritet i närmare 70 år. Att ett nytt parti kom in på den politiska arenan har alldeles säkert varit sunt för den politiska debatten där. Men det finns anledning att fundera över vad de här partierna egentligen menar när de pratar om en avideologisering.    

Jens Fischer är knappast den förste att anse att ideologierna har spelat ut sin roll. Med jämna mellanrum sedan åtminstone 1950-talet har de politiska ideologierna dödförklarats. 1952 publicerade exempelvis professorn i statsvetenskap, tillika DN:s chefredaktör, Herbert Tingsten en rad artiklar där han argumenterade för att ideologiernas tid var förbi.  Ett decennium senare skrev den amerikanske sociologen Daniel Bell en bok med titeln The End of Ideology, där han menade att framtidens politik skulle kännetecknas av små teknologiska justeringar i ett bevarat system. 

Ser vi oss omkring i dag kan man delvis hävda att Bell och Tingsten fick rätt. Majoriteten av världens invånare lever i samhällen som styrs av den kapitalistiska tillväxtmodellen. Idén om att vi ständigt måste producera och konsumera mer är så djupt rotad att många inte ens ser det som en modell, utan snarare som något naturvetenskapligt. 

Samtidigt finns det förstås fortfarande stora ideologiska skillnader. Det är bara att jämföra auktoritära länder som Ungern eller Polen med relativt liberala länder som Sverige eller Norge för att kunna konstatera att det finns många olikheter. Men vi behöver egentligen inte gå utomlands, det räcker med att jämföra exempelvis Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets partiprogram för att se att de strävar efter fundamentalt olika samhällen. 
Tingsten och Bell menade att den liberala demokratin skulle te sig så lockande för de flesta människor att de mer auktoritära ideologierna inte skulle ha mycket att hämta. De hade då inte räknat med att miljontals människor världen över sjuttio år senare återigen skulle lockas av de auktoritära demagogernas enkla tankebanor. 

Problemet med partier som bara talar om sakfrågor och vägrar bekänna sig till någon politisk ideologi är att det är svårt att veta var man har dem. I grunden är ju ideologi inte någonting annat än en åskådning, en färdriktning mot det som man ser som ett bättre samhälle. Historiskt har det funnits flera ideologier, till exempel nazismen och sovjetkommunismen, som inte har tillåtit några avvikelser från färdriktningen, där man snarare har velat anpassa världen efter kartan än kartan efter världen. Men det finns också gott om ideologier som har anpassats och förändrats i takt med tiden. 

I dag tycks de flesta partier har tappat bort sin politiska kompass. Liberalerna är långtifrån några liberaler, Socialdemokraterna tycks vara beredda att göra nästan vad som helst så länge de får behålla makten och Miljöpartiet har många gånger kompromissat bort den gröna ideologin. Men trots det – eller kanske just därför – är behovet av ideologiskt drivna partier, som har en vision som de är beredda att kämpa för och som har ett sammanhängande politiskt program kanske större än någonsin. 

Trots att Daniel Bell förutspådde ideologiernas död så såg han inte denna utveckling som något positivt, tvärtom. I sin bok skrev han så här:
”Det finns nu, mer än någonsin, ett behov av utopia, på det sättet att människan behöver – så som hon alltid har behövt – en vision av sin potential.”

Kort sagt: en tanke om att en annan värld än den vi lever i här och nu är möjlig. Det är en tanke som aldrig kommer att bli passé.